Det hade inte gått många timmar förrän en del människor började gapa om socialdemokraternas föreslagna kandidat till partiledarposten. På kvällstidningarnas förstasidor kunde vi ju igår läsa att han hade kuppat sig in, ja, han hade sett till att Mona Sahlin kom bort för att själv bli partiledare. En del reportrar på Svt lät som om de var de ende som begrep något om politik och val. Och en och annan äldre stofil inom S, sådana som kanske inte längre borde ha något att säga där, säger att det är rena DDR-modellen att bara föreslå EN kandidat till partiledarposten.
Nu måste jag ha blivit både dum och okunnig med åren, för efter ett långt och mycket föreningsrikt liv med massor av årsmöten har då jag aldrig varit med om att en valberedning har haft mer än en kandidat som förslag till ordförande eller i detta fall partiledare. Möjligtvis kan man nämna övriga nominerade. Men nu vill tydligen en del (senila?) ändra på den ordningen.
Ja, vad som helst kan nog hända, för tiderna förändras, men vore det som förr skulle aldrig valberedningens förslag misstros. De får väl se på kongressen.
Det kusliga i sådana här situationer är naturligtvis all den elakhet och avundsjuka (förtrödenhet, säger man i Skåne) som kommer i dagen. Människor kan vara otroligt elaka och illasinnade.
Och jag upprepar vad jag brukar säga; Som ung var jag rädd för mycket, numera är jag mest rädd för en sak; för människor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar