Facebook förstår jag mig inte på när det gäller folk i min egen ålder. Jag vet inte hur man handskas med den, för jag har inget behov av att tala om vad jag ska göra på kvällen etcetera. Annat är det naturligtvis med ungdomar som talar om att nu går vi och träffas på krogen via ett enkelt meddelande på Facebook.
Igår hörde jag ett intressant program på radion om integriteten på nätet och vad man gav ut av sig själv. En av de mest kända bloggarna, som både där och i böcker till synes fläker ut sig, blev intervjuad. Han menade att han medvetet valde vad han gav ut och slutsatsen var att man själv bestämde var integritetens gränser går för en. Så ser jag det också. Jag har själv varit väldigt privat ibland, dock inte utan avsikter.
För detta har jag någon gång fått kritik av läsare, vilka ibland själva utan skrupler har lagt ut sina familjebilder på nätet och kort på små barn, som i rimlighetens namn inte har kunnat säga nej till detta. Det här ser jag som integritetskränkning. När man berättar privata saker om andra som inte är tillfrågade, eller när man ser det som sin självklara rätt att fläka ut bråk med sina tonåriga barn eller när man skriver om deras skola eller problem, då är det hög tid att visa röda lampor tycker jag. Då har nätet blivit till ett fult verktyg att klä av andra.
Att klandra någons ämbetsutövning har inte med detta att göra. Inte heller att dryfta allmängiltiga relationsproblem med utgångspunkt från någon händelse. Nej det handlar om andras privata förhållanden där de inte har kunna stoppa inläggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar