Jag är mycket fascinerad av dödsrunor, ni vet de där orden i tidningen som berättar vilka lyckade liv människor har levt.
Allt ser så idylliskt ut där. Precis som i dödsannonserna där folk är högt älskade av familj, släkt och vänner. Man skulle nästan kunna tro att de döda bakom texterna och orden hade levt helt konfliktfria liv.
En del människor har levt samman med någon 30, 40, 50 eller 60 år, ja, kanske till och med längre innan de lämnar det jordiska. Ja, jag måste väl erkänna att för mig framstår inte detta som högsta, tänkbara lycka. Men det är ju för mig det. De har kanske varit lyckliga. Värre är det med dem som inte har varit det, och ändå hållit ut i många, många år.
En gammal, god vän och jag kom att tala om detta häromdagen. Ingen av oss har det där perfekta relations CV:t som man kanske bör ha enligt en del människor. Nej, här har det varit berg- och dalbanor. Men det har alltså också varit berg!
Vi, min vän och jag, var rörande överens om att nog har vi hellre haft berg och dalbanor i våra liv än bara släta, tråkiga, döda motorvägar.
För visst är det väl hemskt om någon bara dör efter att redan ha varit död i många, många år, kanske trots den vackra runan i tidningen! Bekräftelsen på ett i omgivningens ögon hedervärt liv, ibland offrat på familjens och hederns altare med egen inre död som följd. Så tragiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar