torsdag 31 mars 2011
Angående kommentarer
Du är som läsare välkommen att kommentera på min blogg. Men om dina kommentarer inte rör innehållet i det jag har skrivit eller handlar om saker alltför långt ifrån detta, ser jag ingen anledning att publicera dem som kommentarer till mitt inlägg.
Dubbla budskap om illegala flyktingar
Det finns ett ordspråk som säger att den ena handen inte vet vad den andra gör. Jag tänker onekligen på detta när det gäller den senaste lagstiftningen om rättigheter för dem som uppehåller sig illegalt i Sverige, det vill säga de som enligt lagen ska utvisas om de inte frivilligt lämnar landet.
När jag jobbade med asylsökanden ungdomar och det var klart att de inte fick asyl avfördes de från klasslistorna. Detta var helt självklart. Ofta var det inga problem för föräldrarna packade, om de inte tänkte avvika från landet frivilligt, och drog vidare eller gick under jorden, det vill säga gömde sig. Många hade dragit vidare många gånger mellan olika länder. En helt omänsklig situation med tanke på barnen och deras bristande möjligheter till en ordentlig skolgång och till att etablera sig. Jag var många gånger i kontakt med Migrationsverket för mina elever och deras familjer.
Ponera nu att barn, enligt den nya lagen, ska gå i skolan när familjen ska utvisas.Vad händer då rent mentalt med dem? För det första vet de troligtvis att de förr eller senare inte kan vara kvar i skolan. För det andra vet de förmodligen att det finns risk att polisen kommer och hämtar familjen, som ju då inte längre är gömd, för barnen är ju öppet i skolan. Ska de då sitta där och oroa sig att föräldrarna blir hämtade och att de själva ska hämtas, kanske till ett häkte någonstans i väntan på transporten? För så går det ju till. Polisen hämtar och tar ibland i förvar tills verkställigheten sker.
Detta ter sig ytterst märkligt för mig.
Här håller jag faktiskt med sd. Om asylsökande inte har fått uppehållstillstånd i landet och därmed ska lämna landet, då ska man inte bereda plats för barnen i skolan, utan se till att familjen också lämnar landet. Någon ordning får det väl vara. Vad ska vi annars ha en reglerad invandring till? Eller tror vi inte på besluten från Migrationsverket och domstolarna? Då får man väl ändra reglerna för asyl. Men man kan inte både säga att någon ska ge sig iväg och att de är välkomna till skolan på samma gång!
När jag jobbade med asylsökanden ungdomar och det var klart att de inte fick asyl avfördes de från klasslistorna. Detta var helt självklart. Ofta var det inga problem för föräldrarna packade, om de inte tänkte avvika från landet frivilligt, och drog vidare eller gick under jorden, det vill säga gömde sig. Många hade dragit vidare många gånger mellan olika länder. En helt omänsklig situation med tanke på barnen och deras bristande möjligheter till en ordentlig skolgång och till att etablera sig. Jag var många gånger i kontakt med Migrationsverket för mina elever och deras familjer.
Ponera nu att barn, enligt den nya lagen, ska gå i skolan när familjen ska utvisas.Vad händer då rent mentalt med dem? För det första vet de troligtvis att de förr eller senare inte kan vara kvar i skolan. För det andra vet de förmodligen att det finns risk att polisen kommer och hämtar familjen, som ju då inte längre är gömd, för barnen är ju öppet i skolan. Ska de då sitta där och oroa sig att föräldrarna blir hämtade och att de själva ska hämtas, kanske till ett häkte någonstans i väntan på transporten? För så går det ju till. Polisen hämtar och tar ibland i förvar tills verkställigheten sker.
Detta ter sig ytterst märkligt för mig.
Här håller jag faktiskt med sd. Om asylsökande inte har fått uppehållstillstånd i landet och därmed ska lämna landet, då ska man inte bereda plats för barnen i skolan, utan se till att familjen också lämnar landet. Någon ordning får det väl vara. Vad ska vi annars ha en reglerad invandring till? Eller tror vi inte på besluten från Migrationsverket och domstolarna? Då får man väl ändra reglerna för asyl. Men man kan inte både säga att någon ska ge sig iväg och att de är välkomna till skolan på samma gång!
Ställ vaccinationsansvariga till svars!
Den relativa tystnaden kring vaccinationsskandalen är ytterst förvånande, menar jag. Här framträder föräldrar till ungdomar och barn som nu får ett livslångt lidande och verkar nöjda med att det ska forskas på medicin för sjukdomen.
Ställ de ansvariga till tals! Dra fram den där läkaren (Socialstyrelsens?) som satt där i tv-rutan dag ut och dag in och talade om för svenska folket att vi skulle vaccinera oss och att om vi inte gjorde det för egen skull så skulle vi göra det för att vara solidariska.
Fram med henne! Upp med henne i rutan!
Ställ henne och ansvariga politiker till svars! Gör det nu!
Ställ de ansvariga till tals! Dra fram den där läkaren (Socialstyrelsens?) som satt där i tv-rutan dag ut och dag in och talade om för svenska folket att vi skulle vaccinera oss och att om vi inte gjorde det för egen skull så skulle vi göra det för att vara solidariska.
Fram med henne! Upp med henne i rutan!
Ställ henne och ansvariga politiker till svars! Gör det nu!
onsdag 30 mars 2011
Som död vill jag vara död
För några timmar sedan fick jag ett intressant samtal. Det var en släktforskare som ringde och frågade om vår farmor. Detta var i och för sig välkommet, för jag har undrat om släkten, inte minst för att jag bor i grannsocknen till den socken där hon föddes och växte upp. Men sedan flyttade hon till Skåne, och hon dog när jag var tre år gammal så mina minnen är suddiga, men de finns.
Jag fick höra en del spännande saker, inte minst vårt släktskap med en av den svenska litteraturens giganter.
Men sedan tänkte jag, bara ingen forskar på mig när jag är död.För när jag är död, då vill jag vara död.
Och så tänkte jag på brev som bevarats av någon, som hade lovat att riva dem, för att de kunde vara intressanta för eftervärlden. Usch, hoppas de är rivna nu. Är de det?
Jag fick höra en del spännande saker, inte minst vårt släktskap med en av den svenska litteraturens giganter.
Men sedan tänkte jag, bara ingen forskar på mig när jag är död.För när jag är död, då vill jag vara död.
Och så tänkte jag på brev som bevarats av någon, som hade lovat att riva dem, för att de kunde vara intressanta för eftervärlden. Usch, hoppas de är rivna nu. Är de det?
Skydda vems integritet?
Facebook förstår jag mig inte på när det gäller folk i min egen ålder. Jag vet inte hur man handskas med den, för jag har inget behov av att tala om vad jag ska göra på kvällen etcetera. Annat är det naturligtvis med ungdomar som talar om att nu går vi och träffas på krogen via ett enkelt meddelande på Facebook.
Igår hörde jag ett intressant program på radion om integriteten på nätet och vad man gav ut av sig själv. En av de mest kända bloggarna, som både där och i böcker till synes fläker ut sig, blev intervjuad. Han menade att han medvetet valde vad han gav ut och slutsatsen var att man själv bestämde var integritetens gränser går för en. Så ser jag det också. Jag har själv varit väldigt privat ibland, dock inte utan avsikter.
För detta har jag någon gång fått kritik av läsare, vilka ibland själva utan skrupler har lagt ut sina familjebilder på nätet och kort på små barn, som i rimlighetens namn inte har kunnat säga nej till detta. Det här ser jag som integritetskränkning. När man berättar privata saker om andra som inte är tillfrågade, eller när man ser det som sin självklara rätt att fläka ut bråk med sina tonåriga barn eller när man skriver om deras skola eller problem, då är det hög tid att visa röda lampor tycker jag. Då har nätet blivit till ett fult verktyg att klä av andra.
Att klandra någons ämbetsutövning har inte med detta att göra. Inte heller att dryfta allmängiltiga relationsproblem med utgångspunkt från någon händelse. Nej det handlar om andras privata förhållanden där de inte har kunna stoppa inläggen.
Igår hörde jag ett intressant program på radion om integriteten på nätet och vad man gav ut av sig själv. En av de mest kända bloggarna, som både där och i böcker till synes fläker ut sig, blev intervjuad. Han menade att han medvetet valde vad han gav ut och slutsatsen var att man själv bestämde var integritetens gränser går för en. Så ser jag det också. Jag har själv varit väldigt privat ibland, dock inte utan avsikter.
För detta har jag någon gång fått kritik av läsare, vilka ibland själva utan skrupler har lagt ut sina familjebilder på nätet och kort på små barn, som i rimlighetens namn inte har kunnat säga nej till detta. Det här ser jag som integritetskränkning. När man berättar privata saker om andra som inte är tillfrågade, eller när man ser det som sin självklara rätt att fläka ut bråk med sina tonåriga barn eller när man skriver om deras skola eller problem, då är det hög tid att visa röda lampor tycker jag. Då har nätet blivit till ett fult verktyg att klä av andra.
Att klandra någons ämbetsutövning har inte med detta att göra. Inte heller att dryfta allmängiltiga relationsproblem med utgångspunkt från någon händelse. Nej det handlar om andras privata förhållanden där de inte har kunna stoppa inläggen.
Bråk, bråk och åter bråk!
Visst är det så att hälsan tiger still, men ibland kan man tycka att det räcker med krig och översvämningar och att media alltför mycket fokuserar på konflikter utöver dessa.
Jodå, jag har också stått på barrikaderna och satt ner foten när jag har tyckt att det har gått för långt med något, så också med hur jag själv har blivit behandlad.
Men det visar sig ju att där man själv figurerade återupprepas mönstret.
Ännu har församlingsmedlemmarna i Oskarshamns församling tydligen inte fått klart för sig varför den tredje kyrkoherden i rad nu lämnar, i detta fall, liksom sin föregångare, måste lämna kyrkoherdetjänsten. Och i högljudda insändare kräver medlemmar i församlingen att få veta vad saken gäller. De ansvariga i kyrkorådet tiger. Tema med variationer, kallas sådant.
Här i Blekinge är det nu full turbulens inom SD, varifrån ju både partiledaren och andra tunga namn kommer. Och det är också de tunga namnen som kritiseras för att vara maktfullkomliga. Gruppledaren i Karlshamn har blivit utesluten ur partiet, en åtgärd som inte verkar vara ovanlig inom SD.
Bråk, bråk, bråk...
Är det konstigt att det är krig i världen?
Jodå, jag har också stått på barrikaderna och satt ner foten när jag har tyckt att det har gått för långt med något, så också med hur jag själv har blivit behandlad.
Men det visar sig ju att där man själv figurerade återupprepas mönstret.
Ännu har församlingsmedlemmarna i Oskarshamns församling tydligen inte fått klart för sig varför den tredje kyrkoherden i rad nu lämnar, i detta fall, liksom sin föregångare, måste lämna kyrkoherdetjänsten. Och i högljudda insändare kräver medlemmar i församlingen att få veta vad saken gäller. De ansvariga i kyrkorådet tiger. Tema med variationer, kallas sådant.
Här i Blekinge är det nu full turbulens inom SD, varifrån ju både partiledaren och andra tunga namn kommer. Och det är också de tunga namnen som kritiseras för att vara maktfullkomliga. Gruppledaren i Karlshamn har blivit utesluten ur partiet, en åtgärd som inte verkar vara ovanlig inom SD.
Bråk, bråk, bråk...
Är det konstigt att det är krig i världen?
tisdag 29 mars 2011
Vem kan man vara?
Ja, media har alltså i sin idoghet inte kunnat rota fram något misskrediterande om den nya partiledaren för S, annat än att hans särbo har begått brott mot sin arbetsgivare.
Det kan ju inte Håkan Juholt hjälpa, men han kan ju ta ansvar för sitt val av partner.
Om man nu funderar noga på det här, hur ser det då ut?
Kan en partiledare ha en straffad särbo? Ja, det går väl.
Men kan en statsministerfru med berått mod ha stulit från sin arbetsgivare? Vad säger ni?
Här säger jag nog nej. Här är vi över gränsen, är vi inte det?
Å andra sidan, om man nu vill vara cynisk, så är det i dessa relationsutbytestider nog lättare att hitta en ny särbo än ett nytt partiledaruppdrag!
Det kan ju inte Håkan Juholt hjälpa, men han kan ju ta ansvar för sitt val av partner.
Om man nu funderar noga på det här, hur ser det då ut?
Kan en partiledare ha en straffad särbo? Ja, det går väl.
Men kan en statsministerfru med berått mod ha stulit från sin arbetsgivare? Vad säger ni?
Här säger jag nog nej. Här är vi över gränsen, är vi inte det?
Å andra sidan, om man nu vill vara cynisk, så är det i dessa relationsutbytestider nog lättare att hitta en ny särbo än ett nytt partiledaruppdrag!
En vaccinationsskandal!?
Medan ett 80-tal barn och ungdomar (hittills) har fått ett livslångt lidande i en sjukdom av en vår tids troligen största medicinska skandaler är det ganska så tyst i media om vaccinationsskandalen.
Hur kan man från regeringens och andra myndigheters sida gå ut och rekommendera en massvaccination med ett vaccin som inte är utprovat tillräckligt och trots att det hördes varningar om detta redan innan vaccinationen skedde? Detta är för mig helt obegripligt!
Hur många människor eller barn och ungdomar, som ju verkar vara de som är i riskzonen, har egentligen drabbats?
Själv är jag alltid förundrad över hur oreflekterat folk ränner iväg och får sprutat i sig allehanda smittor i vaccinationer. Detta skulle jag aldrig frivilligt göra om det alltså inte var absolut nödvändigt.
Tur är det för annars hade jag förmodligen i nuläget varit övertygad om att jag hade drabbats av narkolepsi. Men se, jag är inte vaccinerad!
Hur kan man från regeringens och andra myndigheters sida gå ut och rekommendera en massvaccination med ett vaccin som inte är utprovat tillräckligt och trots att det hördes varningar om detta redan innan vaccinationen skedde? Detta är för mig helt obegripligt!
Hur många människor eller barn och ungdomar, som ju verkar vara de som är i riskzonen, har egentligen drabbats?
Själv är jag alltid förundrad över hur oreflekterat folk ränner iväg och får sprutat i sig allehanda smittor i vaccinationer. Detta skulle jag aldrig frivilligt göra om det alltså inte var absolut nödvändigt.
Tur är det för annars hade jag förmodligen i nuläget varit övertygad om att jag hade drabbats av narkolepsi. Men se, jag är inte vaccinerad!
måndag 28 mars 2011
Fast han bör tänka sig för...
Nej, jag anser inte att Håkan Juholt kan ta ansvar för vad hans särbo har gjort. Däremot finns det kanske alltid anledning att i sådana lägen fundera över ett varför och om det är en del i personligheten att brottet har begåtts. Alla ränder går kanske inte ur folk.
Få människor tar väl det gamla ordspråket
"Säg mig med vem du umgås, och jag ska säga dig vem du är" på allvar. Eller?
Finns det någon sanning i det?
Få människor tar väl det gamla ordspråket
"Säg mig med vem du umgås, och jag ska säga dig vem du är" på allvar. Eller?
Finns det någon sanning i det?
Vem ansvarar man för?
Socialdemokraternas nye partiledare har inte hunnit mera än bli vald förrän reportrarna har satt igång att syna i sömmarna. Hos honom hittade de ingenting men väl hos hans särbo, som tydligen blivit dömd för bedrägeri. Men vad har Håkan Juholt med detta att göra? Skulle han ha tagit ansvaret att inte bli förälskad i fel person eller vad menar media? Löjligt! Det räcker väl med att man ansvarar för sig själv!
Döda efter döda liv
Jag är mycket fascinerad av dödsrunor, ni vet de där orden i tidningen som berättar vilka lyckade liv människor har levt.
Allt ser så idylliskt ut där. Precis som i dödsannonserna där folk är högt älskade av familj, släkt och vänner. Man skulle nästan kunna tro att de döda bakom texterna och orden hade levt helt konfliktfria liv.
En del människor har levt samman med någon 30, 40, 50 eller 60 år, ja, kanske till och med längre innan de lämnar det jordiska. Ja, jag måste väl erkänna att för mig framstår inte detta som högsta, tänkbara lycka. Men det är ju för mig det. De har kanske varit lyckliga. Värre är det med dem som inte har varit det, och ändå hållit ut i många, många år.
En gammal, god vän och jag kom att tala om detta häromdagen. Ingen av oss har det där perfekta relations CV:t som man kanske bör ha enligt en del människor. Nej, här har det varit berg- och dalbanor. Men det har alltså också varit berg!
Vi, min vän och jag, var rörande överens om att nog har vi hellre haft berg och dalbanor i våra liv än bara släta, tråkiga, döda motorvägar.
För visst är det väl hemskt om någon bara dör efter att redan ha varit död i många, många år, kanske trots den vackra runan i tidningen! Bekräftelsen på ett i omgivningens ögon hedervärt liv, ibland offrat på familjens och hederns altare med egen inre död som följd. Så tragiskt!
Allt ser så idylliskt ut där. Precis som i dödsannonserna där folk är högt älskade av familj, släkt och vänner. Man skulle nästan kunna tro att de döda bakom texterna och orden hade levt helt konfliktfria liv.
En del människor har levt samman med någon 30, 40, 50 eller 60 år, ja, kanske till och med längre innan de lämnar det jordiska. Ja, jag måste väl erkänna att för mig framstår inte detta som högsta, tänkbara lycka. Men det är ju för mig det. De har kanske varit lyckliga. Värre är det med dem som inte har varit det, och ändå hållit ut i många, många år.
En gammal, god vän och jag kom att tala om detta häromdagen. Ingen av oss har det där perfekta relations CV:t som man kanske bör ha enligt en del människor. Nej, här har det varit berg- och dalbanor. Men det har alltså också varit berg!
Vi, min vän och jag, var rörande överens om att nog har vi hellre haft berg och dalbanor i våra liv än bara släta, tråkiga, döda motorvägar.
För visst är det väl hemskt om någon bara dör efter att redan ha varit död i många, många år, kanske trots den vackra runan i tidningen! Bekräftelsen på ett i omgivningens ögon hedervärt liv, ibland offrat på familjens och hederns altare med egen inre död som följd. Så tragiskt!
Förlorad tro
Jag kan känna ett visst vemod när jag ser bilder från s-kongressen. Ett sådant vemod som man kan känna när något som man har trott på har gått förlorat. Det fanns en glöd på 1970/1980 - talen då jag stod där tillsammans med andra och trodde på socialismen som den enda sanningen. Sedan dess har jag sett och förlorat många sanningar. Nu känns det mera likgiltigt. Världen sköter sig utan min medverkan.
Det är bara då och då som jag känner att jag måste ge hals i den allmänna debatten. Men det är inte ofta numera.
Kanske är det förvissningen om att jag nu definitivt spelar på livets sista planhalva - och är en bra bit in på den matchen- som gör att mycket blir oväsentligt.
I stället för de stora svepen har de små och näraliggande sakerna blivit viktiga.
Från att ha varit reseledare ute i Europa och svept över de stora städerna som vi passerade på autobahn är jag nu i det absolut närliggande som guide i mitt hemortslän.
Hemortslän förresten, när slutade jag vara skånska? Har då Blekinge nu, efter 32 år, blivit hemma? Nyinlyttad sedan 30 år brukar jag säga när jag ska presentera mig. Men nu har nog farmors blekingska ådra slagit igenom. Tror jag.
Det är bara då och då som jag känner att jag måste ge hals i den allmänna debatten. Men det är inte ofta numera.
Kanske är det förvissningen om att jag nu definitivt spelar på livets sista planhalva - och är en bra bit in på den matchen- som gör att mycket blir oväsentligt.
I stället för de stora svepen har de små och näraliggande sakerna blivit viktiga.
Från att ha varit reseledare ute i Europa och svept över de stora städerna som vi passerade på autobahn är jag nu i det absolut närliggande som guide i mitt hemortslän.
Hemortslän förresten, när slutade jag vara skånska? Har då Blekinge nu, efter 32 år, blivit hemma? Nyinlyttad sedan 30 år brukar jag säga när jag ska presentera mig. Men nu har nog farmors blekingska ådra slagit igenom. Tror jag.
söndag 27 mars 2011
Blev Maria bebådad?
Idag firar vi Jungfru Marie bebådelsedag i Svenska kyrkan. Men efter att ha läst betraktelsen inför söndagen i Kyrkans tidning börjar man ju undra vad som nu sker inom Svenska kyrkan och om man inte längre tror på det gudomliga undret att en jungfru blir havande med Guds son. Jag trodde att detta var basen i hela den kristna tron, det som den byggde på.
Professor Cristina Grenholm skriver i Kyrkans tidning
"Maria är en gravid kvinna och vi vet inte vem som är barnets far. Vi inser lätt våndan och oron i en sådan situation.Men det är bara ena sidan av den. Den andra är att i denna situation är Gud närvarande med sin kraft och sitt beskydd. Vi må tycka att det är pinsamt eller förskräckligt. Kan ingen ge klart besked? Om svaret är nej, säger det också något om våra frågor inför texten. Vi får veta det vi behöver för att ana textens mening. Vi får respektera tystnaden.
Mysterium används ofta som begrepp för det ogripbara i tron.Bebådelsebeättelsen kan tolkas så, att "mysterium" också passar på vardagslivets osäkerheter, till exempel osäkerheten om vem som är far till ett barn.(---)"
Är det så att kristendomen håller på att skrivas om inom Svenska kyrkan? Man måste väl undra!?
"Maria är en gravid kvinna och vi vet inte vem som är barnets far. Vi inser lätt våndan och oron i en sådan situation.Men det är bara ena sidan av den. Den andra är att i denna situation är Gud närvarande med sin kraft och sitt beskydd. Vi må tycka att det är pinsamt eller förskräckligt. Kan ingen ge klart besked? Om svaret är nej, säger det också något om våra frågor inför texten. Vi får veta det vi behöver för att ana textens mening. Vi får respektera tystnaden.
Mysterium används ofta som begrepp för det ogripbara i tron.Bebådelsebeättelsen kan tolkas så, att "mysterium" också passar på vardagslivets osäkerheter, till exempel osäkerheten om vem som är far till ett barn.(---)"
Är det så att kristendomen håller på att skrivas om inom Svenska kyrkan? Man måste väl undra!?
lördag 26 mars 2011
Sker socialdemokraternas partiarbete på DN-debatt?
Som förväntat ställde sig den socialdemokratiska extra partikongressen enhälligt bakom den föreslagna partiledaren i god socialdemokratisk sed.
Men i kulisserna händer saker som man förvånas över. Först kan man kanske bli förvånad över att Lena Sommestad blir intervjuad i Expressen på tv, och ännu mer förvånad blir i vart fall jag, med mitt sosseförflutna, över att nämnda dam idag går ut i DN på debattsidan och talar om hur den nye partiledare ska agera. Vad är detta för något? Tror Lena Sommestad sig vara den enda tänkande människan i det partiet på basis av att hon varit professor vid ett av landets många universitet och doktorerat på mejeriproduktionens utveckling? Det börjar, tycker jag, bli riktigt, riktigt pinsamt! Ett partis angelägenheter sköts på kongresser och i partiarbetet och inte på DN-debatt! Driver man frågorna där då är man nog i fel forum för att själv vilja briljera och indirekt tala om hur okunniga andra partimedlemmar är. Ses detta med blida ögon inom partiet? I så fall har det skett en stor förändring sedan min tid som partimedlem.
Men i kulisserna händer saker som man förvånas över. Först kan man kanske bli förvånad över att Lena Sommestad blir intervjuad i Expressen på tv, och ännu mer förvånad blir i vart fall jag, med mitt sosseförflutna, över att nämnda dam idag går ut i DN på debattsidan och talar om hur den nye partiledare ska agera. Vad är detta för något? Tror Lena Sommestad sig vara den enda tänkande människan i det partiet på basis av att hon varit professor vid ett av landets många universitet och doktorerat på mejeriproduktionens utveckling? Det börjar, tycker jag, bli riktigt, riktigt pinsamt! Ett partis angelägenheter sköts på kongresser och i partiarbetet och inte på DN-debatt! Driver man frågorna där då är man nog i fel forum för att själv vilja briljera och indirekt tala om hur okunniga andra partimedlemmar är. Ses detta med blida ögon inom partiet? I så fall har det skett en stor förändring sedan min tid som partimedlem.
fredag 25 mars 2011
Ett klokt S-val, tror jag!
Så har då Håkan Juholt blivit Socialdemokraternas ledare, inte minst till oskarshamnarnas jubel. Bland dem fanns jag en gång, och jag arbetade då lite med Håkan när han ordnade internationella konferenser på folkhögskolan där jag var rektor.
Därför skrev jag i slutet av november (!) så här på en av S-bloggarna "Idag är jag folkpartist, men jag måste ändå få undra om ni inte borde fundera ordentligt på Håkan Juholt, en varm, karismatisk och kunnig person. Han skulle gå hem hos folk, jag lovar!"
Inte minst för att min siarförmåga tydligen var stor gläds jag med sossarna idag. Det är säkert ett mycket klokt val att få in en person med landsfadersutstrålning som ledare för ett folkrörelseparti.
Om man tror att man i bästa streberstil kan spela solo och tala om hur saker ska vara i det partiet, då har man nog missat själva kärnan i det. Detta har jag påpekat efter mina 29 år där, då jag har följt debatterna och sett dem som gärna ville till partiledarposten träda fram. Så gör man inte där.
Nu får vi önska partiet lycka till! Dock inte så mycket att de vinner nästa val, för det vill vi borgerliga göra!
Därför skrev jag i slutet av november (!) så här på en av S-bloggarna "Idag är jag folkpartist, men jag måste ändå få undra om ni inte borde fundera ordentligt på Håkan Juholt, en varm, karismatisk och kunnig person. Han skulle gå hem hos folk, jag lovar!"
Inte minst för att min siarförmåga tydligen var stor gläds jag med sossarna idag. Det är säkert ett mycket klokt val att få in en person med landsfadersutstrålning som ledare för ett folkrörelseparti.
Om man tror att man i bästa streberstil kan spela solo och tala om hur saker ska vara i det partiet, då har man nog missat själva kärnan i det. Detta har jag påpekat efter mina 29 år där, då jag har följt debatterna och sett dem som gärna ville till partiledarposten träda fram. Så gör man inte där.
Nu får vi önska partiet lycka till! Dock inte så mycket att de vinner nästa val, för det vill vi borgerliga göra!
Gamla lustar
Mitt sista (får jag väl tro) rökstopp för ca femton år sedan blev otroligt dramatiskt med ambulansfärd med 200 i puls till sjukhuset efter en dag fylld av cigarretter som sedan kröntes på vägen hem från jobb med en gammal tjärfylld fimp som röktes i bilen. (Så var det på den tiden!)Efter tre trappor upp utan hiss smällde det till och pulsen steg och gick inte ner av sig själv igen.
Jag var rektor på den tiden och bodde under arbetstiden i en tvåa på orten medan mitt hus och friden fanns Blekinge, tjugo mil bort.
Ni som är rökare vet säkert hur det är när man slutar röka en massa gånger i sitt liv. Så hade jag också gjort och längsta uppehållet hade varat i tretton år, då jag trott mig fri från återfall och rökte en enda cigarrett som fick mig fast i sju år efteråt.
Men då, efter den där fimpen, blev det tvärstopp. Och inte har jag känt ett enda sug, förrän ikväll när jag läste om mentolcigarretter. Jo, sådana fanns också i gröna paket, vad de nu hette. Men nej, det ska aldrig någonsin bli något mer rökande i mitt liv!
Lustar eller lusten diskuteras också just nu på en av prästbloggarna, och experterna utgjuter sig om eros och agape, om skillnader och vad som finns med vad eller utan vad.
Ja, Herregud, finns det någonstans där man är mera intresserad av att prata sex än man är i kyrkliga sammanhang?
Vi kvinnor, som växte upp i den sexuella frigörelsens tid, kan ju sitta där och fundera över hur det blev med den frigörelse vi en gång ansåg självklar, och om en sådan är värd att kämpa för. Nu får vi allt verka sedesamma, så gott det går, och åldern hjälper ju en! Tiderna förändras.
Jag var rektor på den tiden och bodde under arbetstiden i en tvåa på orten medan mitt hus och friden fanns Blekinge, tjugo mil bort.
Ni som är rökare vet säkert hur det är när man slutar röka en massa gånger i sitt liv. Så hade jag också gjort och längsta uppehållet hade varat i tretton år, då jag trott mig fri från återfall och rökte en enda cigarrett som fick mig fast i sju år efteråt.
Men då, efter den där fimpen, blev det tvärstopp. Och inte har jag känt ett enda sug, förrän ikväll när jag läste om mentolcigarretter. Jo, sådana fanns också i gröna paket, vad de nu hette. Men nej, det ska aldrig någonsin bli något mer rökande i mitt liv!
Lustar eller lusten diskuteras också just nu på en av prästbloggarna, och experterna utgjuter sig om eros och agape, om skillnader och vad som finns med vad eller utan vad.
Ja, Herregud, finns det någonstans där man är mera intresserad av att prata sex än man är i kyrkliga sammanhang?
Vi kvinnor, som växte upp i den sexuella frigörelsens tid, kan ju sitta där och fundera över hur det blev med den frigörelse vi en gång ansåg självklar, och om en sådan är värd att kämpa för. Nu får vi allt verka sedesamma, så gott det går, och åldern hjälper ju en! Tiderna förändras.
torsdag 24 mars 2011
Ynkedom mer än omoral
Den så kallade otrohetssighten väcker stor debatt. Människor som vill ha "det lilla extra" i tillvaron och som lever i par på ett eller annat sätt, gifta eller ogifta, kan under full diskretion hitta en annan person som de kan vara otrogna med. Gratis prostitution alltså!
Visst blir man bedrövad av sådant här! Tänk vilka ynkliga och torftiga liv en del människor verkar ha!
Och tänk så långt från passion och lidelse sådant här förmodligen är. Sådant som verkligen ger krydda i livet!
Man kan bara beklaga dem som måste nedlåta sig till denna sorts handel.
Visst blir man bedrövad av sådant här! Tänk vilka ynkliga och torftiga liv en del människor verkar ha!
Och tänk så långt från passion och lidelse sådant här förmodligen är. Sådant som verkligen ger krydda i livet!
Man kan bara beklaga dem som måste nedlåta sig till denna sorts handel.
Ord som värmer
Vi har väl alla varit med om hur någon eller något fått oss på urdåligt humör, eller tvärtom, hur någon eller något fått hela dagen att se ljus ut.
Vardagsvänlighet vill jag kalla det där bemötandet som plötsligt kan vända det gråa och trista till något ljust och soligt.
Det hände sig häromdagen att jag hade ett ärende till en person som alltid brukar vara så positiv och trevlig. Nu var han stressad och hänvisade mig vidare. Det var inget ont menat, han var inte otrevlig på något sätt, men stressen smittade av sig på mig.
Och i andra fall kan man ju genom att bemötas vänligt och hjälpsamt av någon tycka att hela dagen skiner.
Inom turismen är vi trevliga, det ska och måste vi vara. Där önskar vi varandra goda dagar, hälsar välkommen hit och välkommen tillbaka. Även om människor kan tycka att detta är påklistrat skadar det absolut inte. Ett enda leende, en enda vänlig gest kan vara så viktig i någons liv.
Vardagsvänlighet vill jag kalla det där bemötandet som plötsligt kan vända det gråa och trista till något ljust och soligt.
Det hände sig häromdagen att jag hade ett ärende till en person som alltid brukar vara så positiv och trevlig. Nu var han stressad och hänvisade mig vidare. Det var inget ont menat, han var inte otrevlig på något sätt, men stressen smittade av sig på mig.
Och i andra fall kan man ju genom att bemötas vänligt och hjälpsamt av någon tycka att hela dagen skiner.
Inom turismen är vi trevliga, det ska och måste vi vara. Där önskar vi varandra goda dagar, hälsar välkommen hit och välkommen tillbaka. Även om människor kan tycka att detta är påklistrat skadar det absolut inte. Ett enda leende, en enda vänlig gest kan vara så viktig i någons liv.
onsdag 23 mars 2011
Vi behöver samtala också!
För ett par år sedan, då jag ännu inte hunnit få en välfylld almanacka i mitt nya liv, var jag anmäld till en retreat nere i Skåne. Dagarna före hade jag suttit fördjupad i studier i fransk samtida kultur och varit i stort sett isolerad här i "obygden" med katten. När jag så skulle iväg blev det storm, och jag körde inte ner.
Men, frånsett detta, kände jag minst av allt i det läget för tre dagars tystnad. Tvärtom behövde jag samtala med människor.
Det finns vissa uppfattningar som verkar sitta som berget hos människor och som man ständigt hör och läser om i media.
För det första förutsätts det att alla människor har vansinnigt mycket att göra. Så är det inte alls. Det finns givetvis många människor som har svårt att fylla sin vardag med något vettigt.
För det andra verkar det som om alla har otroligt gott om pengar, och detta ska då inte minst gälla oss 40-talister som när vi nu pensioneras framställs som om vi bara kunde resa vart vi ville och leva lyxliv. Detta stämmer naturligtvis inte heller.
På vårt årsmöte i KviSk i Lunds stift framkom det önskemål om möten där man kunde samtala om kristen tro, opretentiösa möten.
Visst, många av oss rusar fram genom livet, men betyder detta också att vi verkligen har kontakt med varandra och med vårt eget inre? Hur mycket tid går inte åt till att stillatigande lyssna på andra? Hur mycket tid är vi inte åskådare i stället för medagerande? Hur mycket av denna tid bidrar till människors känsla av utanförskap, och gör oss till just åskådare till Livet? Nog behövs det retreater, men det finns säkert också behov av mötesplatser för samtal.
Men, frånsett detta, kände jag minst av allt i det läget för tre dagars tystnad. Tvärtom behövde jag samtala med människor.
Det finns vissa uppfattningar som verkar sitta som berget hos människor och som man ständigt hör och läser om i media.
För det första förutsätts det att alla människor har vansinnigt mycket att göra. Så är det inte alls. Det finns givetvis många människor som har svårt att fylla sin vardag med något vettigt.
För det andra verkar det som om alla har otroligt gott om pengar, och detta ska då inte minst gälla oss 40-talister som när vi nu pensioneras framställs som om vi bara kunde resa vart vi ville och leva lyxliv. Detta stämmer naturligtvis inte heller.
På vårt årsmöte i KviSk i Lunds stift framkom det önskemål om möten där man kunde samtala om kristen tro, opretentiösa möten.
Visst, många av oss rusar fram genom livet, men betyder detta också att vi verkligen har kontakt med varandra och med vårt eget inre? Hur mycket tid går inte åt till att stillatigande lyssna på andra? Hur mycket tid är vi inte åskådare i stället för medagerande? Hur mycket av denna tid bidrar till människors känsla av utanförskap, och gör oss till just åskådare till Livet? Nog behövs det retreater, men det finns säkert också behov av mötesplatser för samtal.
tisdag 22 mars 2011
Vart går vi i litteraturen?
Det är ganska märkligt att skriva skönlitterärt, eller vad man ska kalla det, nuförtiden, för många människor verkar tro att allt som skrivs av en författare i jag-form är sant!
Som medlem i två skrivarklubbar skriver jag en hel del dikter och berättelser eller kortnoveller. Ibland har det hänt att jag har förstått att en läsare tar för givet att det är autentiska historier. Men har dikten helt försvunnit ur vår litterära bild? Ska det som produceras och ter sig vardagligt och som inte är helt fantastiska historier i fiktion vara sant? En märklig utveckling.
Och så såg jag också filmen "Flickan som lekte med elden" och blev inte det minsta mera imponerad. Jag konstaterar bara att världen är ur led om sådan dynga får försäljningsframgångar över världen. Inser inte de som hyllar detta hur löjligt det är!?
Som medlem i två skrivarklubbar skriver jag en hel del dikter och berättelser eller kortnoveller. Ibland har det hänt att jag har förstått att en läsare tar för givet att det är autentiska historier. Men har dikten helt försvunnit ur vår litterära bild? Ska det som produceras och ter sig vardagligt och som inte är helt fantastiska historier i fiktion vara sant? En märklig utveckling.
Och så såg jag också filmen "Flickan som lekte med elden" och blev inte det minsta mera imponerad. Jag konstaterar bara att världen är ur led om sådan dynga får försäljningsframgångar över världen. Inser inte de som hyllar detta hur löjligt det är!?
söndag 20 mars 2011
Vi styr inte Gud!
Jag är ingen bloggmänniska på det sättet att jag läser en massa olika bloggar, tvärtom är det ytterst få jag följer. Men på dem som jag följer, och som hör till den kristna världen, finns det en klar tendens, tycker jag. Man får en känsla av att de som "skriker" högst är de som får rätt, ja, till och med de som försöker styra Gud.
Jag skulle vilja säga: "Låt Gud och Kristus vara utanför diskussionerna!" Och låt dem VERKA i livet i stället. Först då tror jag att det finns en möjlighet för kristendomen att breda ut sig. En sönderpratad Gud förlorar nog sin kraft i människors liv. Människor med sår i öronen är knappast mottagliga för något himmelrike! Däremot kan jag tänka mig att tystnad kan vara en mera framkomlig väg till det gudomliga.
Jag skulle vilja säga: "Låt Gud och Kristus vara utanför diskussionerna!" Och låt dem VERKA i livet i stället. Först då tror jag att det finns en möjlighet för kristendomen att breda ut sig. En sönderpratad Gud förlorar nog sin kraft i människors liv. Människor med sår i öronen är knappast mottagliga för något himmelrike! Däremot kan jag tänka mig att tystnad kan vara en mera framkomlig väg till det gudomliga.
onsdag 16 mars 2011
När var kyrkan opolitisk?
Svenska kyrkan blir mer och mer politiserad, sägs det. Detta betyder att det är politikerna som öppet styr. Till en del kan jag hålla med om att det luktar politik ibland. Som när en politiker skriver julbetraktelsen i stället för kyrkoherden. Då slår jag bakut. Eller när man upplever att man använder kyrkan som plattform för partipolitiska ställningstaganden mot försäkringskassesystemet. Detta känns inte bra för mig.
Men, när, bästa läsare, har kyrkan INTE varit politisk? Är Vatikanen opolitisk? Har Svenska kyrkan varit styrd av evangeliet och inte av makthavarna? När då?
Den svenske kungen Gustav Vasa (han var inte kung i "min" historia för jag är skånska/bleking) införde protestantismen i landet så var detta, enligt historieböckerna, för att han själv skulle vara överhuvud inom kyrkan.
När vår del av landet hade tagits av svenskarna påbörjades en försvenskningsprocess i de här landsdelarna som tydligen inte har avslutats än eftersom vi fortfarande berövas vår historia fram till 1658 i skolorna. Till en början gällde dansk lag och predikningarna hölls på danska, men därefter blev kyrkorna - det var kyrkoplikt på den tiden- en plattform för svensk propaganda och ett led i försvenskningssträvandena, enligt historien.
Själv blev jag kyrkopolitiker efter att ha retat mig på vår präst när han höll predikningar som var rena valpropagandan för Moderaterna. Detta tålde jag inte som socialdemokrat på den tiden.
Ånej, kom inte och påstå att kyrkan blir allt mera politikerstyrd. Kyrkan har alltid varit just politisk!
Men, när, bästa läsare, har kyrkan INTE varit politisk? Är Vatikanen opolitisk? Har Svenska kyrkan varit styrd av evangeliet och inte av makthavarna? När då?
Den svenske kungen Gustav Vasa (han var inte kung i "min" historia för jag är skånska/bleking) införde protestantismen i landet så var detta, enligt historieböckerna, för att han själv skulle vara överhuvud inom kyrkan.
När vår del av landet hade tagits av svenskarna påbörjades en försvenskningsprocess i de här landsdelarna som tydligen inte har avslutats än eftersom vi fortfarande berövas vår historia fram till 1658 i skolorna. Till en början gällde dansk lag och predikningarna hölls på danska, men därefter blev kyrkorna - det var kyrkoplikt på den tiden- en plattform för svensk propaganda och ett led i försvenskningssträvandena, enligt historien.
Själv blev jag kyrkopolitiker efter att ha retat mig på vår präst när han höll predikningar som var rena valpropagandan för Moderaterna. Detta tålde jag inte som socialdemokrat på den tiden.
Ånej, kom inte och påstå att kyrkan blir allt mera politikerstyrd. Kyrkan har alltid varit just politisk!
tisdag 15 mars 2011
Att leva sin dröm eller i sin dröm - det är skillnad det!
Varje morgon svär jag över mig själv. Hur har jag lyckats åstadkomma denna kropp som jag bär som en tung börda just nu? Och hur ska det gå när jag ska guida eller bara när jag ska på fortbildning? Jag vet ju att åtminstone det ena knäet tar stryk av kilona.
Egentligen tror jag inte att man som överviktig ska läsa bantningsrecept, utan jag tror att man ska iväg till en terapeut, men sådana tror jag inte på.
Det sägs att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom- eller vad det nu är man säger, men något är aldrig för sent.
Men när är det för sent att återvända till sin normala kropp? Och varför lever man så destruktivt att man sitter på baken i månader och den enda motion man ger sig är när man går fram och tillbaka till kylen? Nästan så i vart fall, även om jag har dragit mig ut med gåstavarna vissa dagar.
Jo, jag anar sanningen långt inne. Det är skillnad på att leva sin dröm och att leva i sin dröm.
Så länge man är tjock kan man inte en massa saker. Då sitter man där i sin oföränderlighet. Saker är som de är, och inget går att förändra, för tjocka människor har ett stort handikapp i vår tid.
Ibland tänker jag på invandrarföreningen som jag är medlem i, där bredhöftade och mulliga kvinnor stolt dansade med sina stora kroppar på vårt årsmöte häromåret. De hade nog män som älskade deras former. Svenska män verkar tro att de ska älska med klädhängare.
Det är aldrig för sent, så länge det finns liv finns det hopp. Ska jag ta mig ut i förrådet nu för att hämta in en bokhylla som jag behöver i huset? Ett steg mot ett nytt liv, att få ordning på alla böckerna. Sedan får jag väl ta en nästan-vår- promenad i vårt nyskövlade (de har skogsavverkat) skogsområde och tänka att idag är första dagen på mitt nya liv! Kanske.
Egentligen tror jag inte att man som överviktig ska läsa bantningsrecept, utan jag tror att man ska iväg till en terapeut, men sådana tror jag inte på.
Det sägs att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom- eller vad det nu är man säger, men något är aldrig för sent.
Men när är det för sent att återvända till sin normala kropp? Och varför lever man så destruktivt att man sitter på baken i månader och den enda motion man ger sig är när man går fram och tillbaka till kylen? Nästan så i vart fall, även om jag har dragit mig ut med gåstavarna vissa dagar.
Jo, jag anar sanningen långt inne. Det är skillnad på att leva sin dröm och att leva i sin dröm.
Så länge man är tjock kan man inte en massa saker. Då sitter man där i sin oföränderlighet. Saker är som de är, och inget går att förändra, för tjocka människor har ett stort handikapp i vår tid.
Ibland tänker jag på invandrarföreningen som jag är medlem i, där bredhöftade och mulliga kvinnor stolt dansade med sina stora kroppar på vårt årsmöte häromåret. De hade nog män som älskade deras former. Svenska män verkar tro att de ska älska med klädhängare.
Det är aldrig för sent, så länge det finns liv finns det hopp. Ska jag ta mig ut i förrådet nu för att hämta in en bokhylla som jag behöver i huset? Ett steg mot ett nytt liv, att få ordning på alla böckerna. Sedan får jag väl ta en nästan-vår- promenad i vårt nyskövlade (de har skogsavverkat) skogsområde och tänka att idag är första dagen på mitt nya liv! Kanske.
måndag 14 mars 2011
Om inte deckare-vad läser man
När jag nu har varit så gnällig och talat om hur hemska jag tycker att deckare är, ska jag kanske också tala om vad jag läser i stället.
Den senaste svenska boken läste jag i förra veckan till ett seminarium i en av skrivarklubbarna som jag är med i. Det var Torgny Lindgrens "Dorés bibel". Boken var ytterst speciell, lite svår att komma in i, jag tyckte den var tråkig i början, men sedan tog den fart och blev intressant. Före denna läste jag en bok på tyska av Wladimir Kaminer; Mein deutsches Dschungelbuch, skriven av en rysk invandrare och med personliga berättelser om hur han upplevde olika platser i Tyskland när han reste runt för att föreläsa om en bok. Det märktes att han var invandrare för tyskan var hyperkorrekt och därmed mera lättläst. Det fanns inga speciella personliga, språkliga utsvävningar.
Annars läser jag "Kring en åkrök" den bok om Ronneby, stor och tjock och till ett pris av 550 kronor, som gavs ut till 600-årsjubiléet 1987.
Det här, jag lovar, är mycket trevligare än att läsa om blod,mord, våldtäkter och annat gräsligt våld. Rekommenderas!
Detta blev mitt tredje inlägg idag, skrivet medan mina scones var i ugnen.
Den senaste svenska boken läste jag i förra veckan till ett seminarium i en av skrivarklubbarna som jag är med i. Det var Torgny Lindgrens "Dorés bibel". Boken var ytterst speciell, lite svår att komma in i, jag tyckte den var tråkig i början, men sedan tog den fart och blev intressant. Före denna läste jag en bok på tyska av Wladimir Kaminer; Mein deutsches Dschungelbuch, skriven av en rysk invandrare och med personliga berättelser om hur han upplevde olika platser i Tyskland när han reste runt för att föreläsa om en bok. Det märktes att han var invandrare för tyskan var hyperkorrekt och därmed mera lättläst. Det fanns inga speciella personliga, språkliga utsvävningar.
Annars läser jag "Kring en åkrök" den bok om Ronneby, stor och tjock och till ett pris av 550 kronor, som gavs ut till 600-årsjubiléet 1987.
Det här, jag lovar, är mycket trevligare än att läsa om blod,mord, våldtäkter och annat gräsligt våld. Rekommenderas!
Detta blev mitt tredje inlägg idag, skrivet medan mina scones var i ugnen.
Rätt eller fel?
Jag har tidigare trott att det där med rödpenna och rätt och fel hörde till en något försoffad skola, där man inbillade sig att barn lärde sig allra bäst genom att få veta vad de INTE kunde. Detta skulle sporra dem. Ja, riktiga pedagoger vet bättre.
Men jag har nog inte varit medveten av hur denna lågstadiestil också finns representerad inom Svenska kyrkan ibland, och inte minst bland sådana som inte är prästutbildade. Ja, den finns bland en del präster också, så klart.
Nu är det ju förstås så turligt att Gud finns trots detta! Han har nog ingen rödpenna, tror jag! Detta är förtröstansfullt.
Men jag har nog inte varit medveten av hur denna lågstadiestil också finns representerad inom Svenska kyrkan ibland, och inte minst bland sådana som inte är prästutbildade. Ja, den finns bland en del präster också, så klart.
Nu är det ju förstås så turligt att Gud finns trots detta! Han har nog ingen rödpenna, tror jag! Detta är förtröstansfullt.
Lemlästad kanin och ledsen pojke
Idag kan vi i vår lokaltidning läsa en förfärlig historia om hur pojken, som i många år önskat sig en kanin, en morgon hittar sin älskade kanin strypt och med en örat och delar av pälsen bortskurna. Den som gjorde det tyckte förmodligen att det var en häftig gärning, för sådant ser ju vårt samhälle ut. Vi hyllar våldet! Vi hyllar Djävulens verk! Vi frossar i otäckheter och ägnar vår fritid åt att läsa om dem. De som i sina sjuka (?) aggressioner och fantasier har producerat dem blir miljonärer, ja kanske många gånger om.
I stället för att gynna den underhållningsbransch, som vi igår tydligt kunde se exempel på i tv med filmen byggd på Stig Larssons aggressionsproduktion "Män som hatar kvinnor", borde vi bojkotta sådan smörja. Den kan ju inspirera människor som bär på svåra frustrationer i sina egna liv.
Jag mår illa när jag tänker på hur hyllat sådant blir! Och jag undrar hur de människor som frossar i sådan läsning egentligen mår. Är det inte dags för terapeuter på många håll? Då skulle kanske kaniner slippa att dödas och få öronen borskurna. Men visst en och annan deckarförfattare skulle kanske inte längre vräka sig i pengar. Detta gäller även arvtagarna.
I stället för att gynna den underhållningsbransch, som vi igår tydligt kunde se exempel på i tv med filmen byggd på Stig Larssons aggressionsproduktion "Män som hatar kvinnor", borde vi bojkotta sådan smörja. Den kan ju inspirera människor som bär på svåra frustrationer i sina egna liv.
Jag mår illa när jag tänker på hur hyllat sådant blir! Och jag undrar hur de människor som frossar i sådan läsning egentligen mår. Är det inte dags för terapeuter på många håll? Då skulle kanske kaniner slippa att dödas och få öronen borskurna. Men visst en och annan deckarförfattare skulle kanske inte längre vräka sig i pengar. Detta gäller även arvtagarna.
söndag 13 mars 2011
Veritabel dynga säljer som smör
Jag har förvisso inte läst Millenieböckerna av Stig Larsson. Det skulle inte falla mig in att ta min tid till att läsa deckare. Men idag bestämde jag mig för att se filmen "Män som hatar kvinnor" på svt. Och jag satt kvar hela filmen. Inte för att jag tyckte att den var bra, även om skådespelarprestationerna var intressanta, utan för att jag bara satt där och gapade över hur en sådan smörja kan göra sitt segertåg över världen och göra arvtagarna till miljonärer. Det är då tur att det inte var min karl som var författaren för jag hade skämts ögonen ur mig!
Våld, råsex, våldtäkter, bisarra mord i massor, äckliga scener, vidriga bilder, känslokyla, falskhet, dubbelspel, ja, du kan hitta hela Fans register exploaterat på värsta sätt i denna både löjliga och osmakliga historia.
Fanns det något budskap i den vänsterradikale journalistens alster? Ja, det skulle väl vara något mot nazismen då, i värsta vulgärstil, för mordoffren var ju judinnor och männen som mördade nazister.
Dynga, veritabel dynga, kallar jag sådant här!
Och hans böcker gör segertåg över världen! Men har världen blivit fullständigt galen!? Så har Djävulen fått människor i sitt grepp att det är hans verk som hyllas och njutes!Usch!
Våld, råsex, våldtäkter, bisarra mord i massor, äckliga scener, vidriga bilder, känslokyla, falskhet, dubbelspel, ja, du kan hitta hela Fans register exploaterat på värsta sätt i denna både löjliga och osmakliga historia.
Fanns det något budskap i den vänsterradikale journalistens alster? Ja, det skulle väl vara något mot nazismen då, i värsta vulgärstil, för mordoffren var ju judinnor och männen som mördade nazister.
Dynga, veritabel dynga, kallar jag sådant här!
Och hans böcker gör segertåg över världen! Men har världen blivit fullständigt galen!? Så har Djävulen fått människor i sitt grepp att det är hans verk som hyllas och njutes!Usch!
Farsartad partiledartillsättning
Jag måste fråga mig vad man har för sig i mitt gamla parti. Nu borde vågorna ha lagt sig fram till kongresssen. Och varför tillsätter man partiledare inför öppen ridå med bloggar öppna för alla partibeteckningar som där kan komma med synpunkter?
Igår fanns det en lördagsintervju på radion med Lena Sommestad som stenhårt har gått in för att lansera sig själv till partitoppen. Det verkar vara lätt att dupera en del inom partiet, för att inte tala om icke-partianslutna som till och med finns på en Facebook-lista. Andra i partiet hade nekat att ställa upp. Det var klokt, tycker jag. Själv ser jag, som f d medlem i nästan 30 år inget som helst nytt i det Lena S. säger, men man kan kanske komma fram på att rapa gammal skåpmat i alla fal bland ungdomar, som aldrig har hört tongångarna förr, eller bland nya medlemmar.
Igår kom hon med ett avslöjande. Hon påstod att hon hade sagt upp sig från sitt arbete (hon var visst professor???) för att helt satsa på politiken och en riksdagsplats. Men det var väl väldigt dumt gjort när man inte hade medlemmarnas förtroende för en sådan. Hon borde väl åtminstone först sett till att bli vald, kan man tycka!
Nej, det som sker nu är ytterst osmakligt. Borta tycks laganda, lojalitet, det gemensamma arbetet och den gemensamma strävan vara. Ett parti som S kan inte vara ett parti för strebrar! Då har det helt förlorat sin karaktär och har troligen ingen som helst möjlighet till framgång längre. Det har ju varit de mångas gemensamma kamp som har byggt partiet, och den ideologin kan man nog inte lämna, inte om man vill vara trovärdig, hur många karriärsugna personer som än framträder! Och hur mycket de än lyckas dupera en del människor. Socialdemokratisk ideologi är inte ideologibabbel av individcentrerade personer, utan något helt annat.
Igår fanns det en lördagsintervju på radion med Lena Sommestad som stenhårt har gått in för att lansera sig själv till partitoppen. Det verkar vara lätt att dupera en del inom partiet, för att inte tala om icke-partianslutna som till och med finns på en Facebook-lista. Andra i partiet hade nekat att ställa upp. Det var klokt, tycker jag. Själv ser jag, som f d medlem i nästan 30 år inget som helst nytt i det Lena S. säger, men man kan kanske komma fram på att rapa gammal skåpmat i alla fal bland ungdomar, som aldrig har hört tongångarna förr, eller bland nya medlemmar.
Igår kom hon med ett avslöjande. Hon påstod att hon hade sagt upp sig från sitt arbete (hon var visst professor???) för att helt satsa på politiken och en riksdagsplats. Men det var väl väldigt dumt gjort när man inte hade medlemmarnas förtroende för en sådan. Hon borde väl åtminstone först sett till att bli vald, kan man tycka!
Nej, det som sker nu är ytterst osmakligt. Borta tycks laganda, lojalitet, det gemensamma arbetet och den gemensamma strävan vara. Ett parti som S kan inte vara ett parti för strebrar! Då har det helt förlorat sin karaktär och har troligen ingen som helst möjlighet till framgång längre. Det har ju varit de mångas gemensamma kamp som har byggt partiet, och den ideologin kan man nog inte lämna, inte om man vill vara trovärdig, hur många karriärsugna personer som än framträder! Och hur mycket de än lyckas dupera en del människor. Socialdemokratisk ideologi är inte ideologibabbel av individcentrerade personer, utan något helt annat.
lördag 12 mars 2011
Avundsjuka och trams
Det hade inte gått många timmar förrän en del människor började gapa om socialdemokraternas föreslagna kandidat till partiledarposten. På kvällstidningarnas förstasidor kunde vi ju igår läsa att han hade kuppat sig in, ja, han hade sett till att Mona Sahlin kom bort för att själv bli partiledare. En del reportrar på Svt lät som om de var de ende som begrep något om politik och val. Och en och annan äldre stofil inom S, sådana som kanske inte längre borde ha något att säga där, säger att det är rena DDR-modellen att bara föreslå EN kandidat till partiledarposten.
Nu måste jag ha blivit både dum och okunnig med åren, för efter ett långt och mycket föreningsrikt liv med massor av årsmöten har då jag aldrig varit med om att en valberedning har haft mer än en kandidat som förslag till ordförande eller i detta fall partiledare. Möjligtvis kan man nämna övriga nominerade. Men nu vill tydligen en del (senila?) ändra på den ordningen.
Ja, vad som helst kan nog hända, för tiderna förändras, men vore det som förr skulle aldrig valberedningens förslag misstros. De får väl se på kongressen.
Det kusliga i sådana här situationer är naturligtvis all den elakhet och avundsjuka (förtrödenhet, säger man i Skåne) som kommer i dagen. Människor kan vara otroligt elaka och illasinnade.
Och jag upprepar vad jag brukar säga; Som ung var jag rädd för mycket, numera är jag mest rädd för en sak; för människor!
Nu måste jag ha blivit både dum och okunnig med åren, för efter ett långt och mycket föreningsrikt liv med massor av årsmöten har då jag aldrig varit med om att en valberedning har haft mer än en kandidat som förslag till ordförande eller i detta fall partiledare. Möjligtvis kan man nämna övriga nominerade. Men nu vill tydligen en del (senila?) ändra på den ordningen.
Ja, vad som helst kan nog hända, för tiderna förändras, men vore det som förr skulle aldrig valberedningens förslag misstros. De får väl se på kongressen.
Det kusliga i sådana här situationer är naturligtvis all den elakhet och avundsjuka (förtrödenhet, säger man i Skåne) som kommer i dagen. Människor kan vara otroligt elaka och illasinnade.
Och jag upprepar vad jag brukar säga; Som ung var jag rädd för mycket, numera är jag mest rädd för en sak; för människor!
fredag 11 mars 2011
Håkan Juholt- ett klokt val
Den nu föreslagna partiledaren för S, Håkan Juholt, tror jag är ett mycket klokt val. Under mina år i Oskarshamn hade jag ibland samarbete med Håkan, som då arrangerade internationella konferenser på folkhögskolan, där jag var rektor. På den tiden hörde vi till samma parti. Jag upplevde honom som en seriös och klok person, en människa som jag, som f d sosse, lugnt skulle kunna förknippa med en gedigen socialdemokrati. Ja, det var faktiskt så att jag mycket tidigt i debatten om en ny partiledare på en s-blogg föreslog den mannen för mina gamla partikamrater. Och många fler har tydligen tänkt som jag, även om det dröjde innan hans namn dök upp.
Man kan ju vara blind inom partiet, tänkte jag.
Ibland slår mitt gamla S-hjärta på nytt.
Ett parti, som har sina rötter i fackföreningsrörelsen, kan nog inte komma framåt genom en akademiker, som plöjer fram i full fart för att få uppmärksamheten riktad på sig själv och framstå som duktig, för att nå partiledarposten. Det är inte så man arbetar inom det partiet. Folk utanför partiet kan således skriva hur många upprop som helst på Facebook, det håller säkert inte ändå.
Socialdemokratin behöver en person som på något sätt kan personifiera ideologin i sin utstrålning och sin personlighet. Detta tror jag man når om man väljer Håkan Juholt. Partiet är bara att gratulera till det förslag valberedningen har kommit med!
Man kan ju vara blind inom partiet, tänkte jag.
Ibland slår mitt gamla S-hjärta på nytt.
Ett parti, som har sina rötter i fackföreningsrörelsen, kan nog inte komma framåt genom en akademiker, som plöjer fram i full fart för att få uppmärksamheten riktad på sig själv och framstå som duktig, för att nå partiledarposten. Det är inte så man arbetar inom det partiet. Folk utanför partiet kan således skriva hur många upprop som helst på Facebook, det håller säkert inte ändå.
Socialdemokratin behöver en person som på något sätt kan personifiera ideologin i sin utstrålning och sin personlighet. Detta tror jag man når om man väljer Håkan Juholt. Partiet är bara att gratulera till det förslag valberedningen har kommit med!
torsdag 10 mars 2011
Vad/vem är Gud?
Min Gud är inte alltid så nådig, utan kan vara ytterst krävande och även straffande. Min Gud kräver lydnad och är en kraft som söker redskap. Ungefär så skulle jag nog beskriva den Gudsbild jag har. Jag förstår inte alls den där duttiduttande guden som alltid älskar folk och som förlåter allt. Den Gud jag har är också en vedergällningens Gud. Sedan får folk kalla detta vad de vill.
Och Kristus eller Gud har definitivt inte enbart placerat sig i gudstjänstfirande à 1950-talet. Ja, min Gud är överhuvudtaget inte i första hand instängd i några kyrkor eller i något nattvardsfirande. Dessa idéer ser jag enbart som prästerlig maktutövning, som ett sätt att sätta sig själva i unik position. Skulle jag kalla detta något så är det för mig vidskepelse och hybris.
Ann Heberlein är en klok kvinna, anser jag. Dessutom är hon härligt rak och dessutom skånska.
Idag har hon en krönika i Kyrkans tidning apropå Svenska kyrkans kampanj om att man tror på en Gud som inte gör skillnad på människor. Jag vill här citera det som Ann Heberlein skriver och instämma i det.
"Jag hoppas att Gud är god", skriver hon," Jag hoppas att Gud älskar sina barn lika mycket. Det finns skäl att anta att Gud är sådan. Det finns å andra sidan en hel del som talar för att Gud inte är så kärleksfull och rättvis alltid. Jag kan alltså inte vara säker på Guds exakta karaktär. Framförallt kan jag inte bestämma vem Gud är- jag kan inte villkora Guds existens och hävda att Gud blott finns om Gud uppfyller samtliga mina kriterier för hur Gud bör vara. Gud är mer än en projektionsyta för mina förhoppningar. Gud är inte blott en mänsklig konstruktion, en snuttefilt. Gud är."
Tack för de kloka orden, Ann Heberlein!
Och Kristus eller Gud har definitivt inte enbart placerat sig i gudstjänstfirande à 1950-talet. Ja, min Gud är överhuvudtaget inte i första hand instängd i några kyrkor eller i något nattvardsfirande. Dessa idéer ser jag enbart som prästerlig maktutövning, som ett sätt att sätta sig själva i unik position. Skulle jag kalla detta något så är det för mig vidskepelse och hybris.
Ann Heberlein är en klok kvinna, anser jag. Dessutom är hon härligt rak och dessutom skånska.
Idag har hon en krönika i Kyrkans tidning apropå Svenska kyrkans kampanj om att man tror på en Gud som inte gör skillnad på människor. Jag vill här citera det som Ann Heberlein skriver och instämma i det.
"Jag hoppas att Gud är god", skriver hon," Jag hoppas att Gud älskar sina barn lika mycket. Det finns skäl att anta att Gud är sådan. Det finns å andra sidan en hel del som talar för att Gud inte är så kärleksfull och rättvis alltid. Jag kan alltså inte vara säker på Guds exakta karaktär. Framförallt kan jag inte bestämma vem Gud är- jag kan inte villkora Guds existens och hävda att Gud blott finns om Gud uppfyller samtliga mina kriterier för hur Gud bör vara. Gud är mer än en projektionsyta för mina förhoppningar. Gud är inte blott en mänsklig konstruktion, en snuttefilt. Gud är."
Tack för de kloka orden, Ann Heberlein!
onsdag 9 mars 2011
Kyrkans förkastelsedomar måste upphöra!
Nog är det anmärkningsvärt och skandalöst hur man inom Svenska kyrkan handskas med människor, hur man ratar och slänger ut dem och tror att detta löser problem!
De som blir utslängda får skador, garanterat, hur bra de än ser ut att klara sig efteråt. Man känner sig nog ofta, som jag själv gjorde, totalt rättslös och sådant tär på en.
Mitt eget liv blev mycket intressant efteråt, men detta kan man faktiskt inte garantera. Det är en stor brist på empati, fullständig brist på förmåga att lösa problem och en avskyvärd trend som breder ut sig. Det är inte hedervärt att bete sig så mot sina medmänniskor.
De som blir utslängda får skador, garanterat, hur bra de än ser ut att klara sig efteråt. Man känner sig nog ofta, som jag själv gjorde, totalt rättslös och sådant tär på en.
Mitt eget liv blev mycket intressant efteråt, men detta kan man faktiskt inte garantera. Det är en stor brist på empati, fullständig brist på förmåga att lösa problem och en avskyvärd trend som breder ut sig. Det är inte hedervärt att bete sig så mot sina medmänniskor.
tisdag 8 mars 2011
Oskarshamns församling bråkar igen
Nu har det tydligen stormat igen i Oskarshamn och kyrkoherden i Oskarshamns församling lämnar snabbt sin tjänst i en hemlig överenskommelse med kyrkorådet. De ska hålla eventuell utlösen mellan sig.
Känns det igen? Ja, jag känner igen det, och därmed brytes min bloggpaus, för om detta måste jag skriva.
Företrädaren blev utköpt, detta var officiellt. Kyrkoherden före denne for iväg och blev katolik och präst inom Prästbrödraskapet S:t Pius X. Dessa gjorde stor skandal häromåret då en biskop uttryckte stor misstro mot gaskamrarna under Förintelsen i Uppdrag granskning.
-Personalproblem sitter i väggarna inom Oskarshamns församling, säger en källa med mångårig insyn i församlingens arbete, enligt Oskarshamnstidningen idag.
Jo, visst gör de det, i alla fall var det så även under min tid i kommunen, vilken slutade med utlösen 1999 efter 6,5 års tjänst som rektor på folkhögskolan där. Växjö stift var huvudman och i styrelsen satt förtroendevalda från församlingen i Oskarshamn.
Ja, kyrkorådets ordförande var vid tidpunkten för min avgång relativt ny ordförande också för folkhögskolan, men gammal i styrelsen. Han efterträdde biskopen, numera ärkebiskop som satt kvar i AU som spindeln i nätet. Jag var således också fel, precis som de avgående kyrkoherdarna.
Nu är kyrkorådets förre ordförande gammal, fyllde 80 år i veckan och jag gratulerade. Vi grävde snabbt ner stridsyxan, och han och hans fru är mina goda vänner, och vi har därefter haft kontakt genom åren.
Ja, snart är det nog bara imamer som platsar i Svenska kyrkan. Man får väl göra som i Sofia församling och anställa sådana i stället! Kyrkoherdarna verkar ju åka ut på löpande band!
Idag är det Internationella kvinnodagen. Det är sammankomst i den internationella kvinnoförening där jag är medlem. Jag får väl se hur dagen blir om jag känner för att ge mig dit. Det är skönt att leva ett liv där man kan välja! I alla fall aktiviteter.
Känns det igen? Ja, jag känner igen det, och därmed brytes min bloggpaus, för om detta måste jag skriva.
Företrädaren blev utköpt, detta var officiellt. Kyrkoherden före denne for iväg och blev katolik och präst inom Prästbrödraskapet S:t Pius X. Dessa gjorde stor skandal häromåret då en biskop uttryckte stor misstro mot gaskamrarna under Förintelsen i Uppdrag granskning.
-Personalproblem sitter i väggarna inom Oskarshamns församling, säger en källa med mångårig insyn i församlingens arbete, enligt Oskarshamnstidningen idag.
Jo, visst gör de det, i alla fall var det så även under min tid i kommunen, vilken slutade med utlösen 1999 efter 6,5 års tjänst som rektor på folkhögskolan där. Växjö stift var huvudman och i styrelsen satt förtroendevalda från församlingen i Oskarshamn.
Ja, kyrkorådets ordförande var vid tidpunkten för min avgång relativt ny ordförande också för folkhögskolan, men gammal i styrelsen. Han efterträdde biskopen, numera ärkebiskop som satt kvar i AU som spindeln i nätet. Jag var således också fel, precis som de avgående kyrkoherdarna.
Nu är kyrkorådets förre ordförande gammal, fyllde 80 år i veckan och jag gratulerade. Vi grävde snabbt ner stridsyxan, och han och hans fru är mina goda vänner, och vi har därefter haft kontakt genom åren.
Ja, snart är det nog bara imamer som platsar i Svenska kyrkan. Man får väl göra som i Sofia församling och anställa sådana i stället! Kyrkoherdarna verkar ju åka ut på löpande band!
Idag är det Internationella kvinnodagen. Det är sammankomst i den internationella kvinnoförening där jag är medlem. Jag får väl se hur dagen blir om jag känner för att ge mig dit. Det är skönt att leva ett liv där man kan välja! I alla fall aktiviteter.
måndag 7 mars 2011
I ny klädnad
För en tid sedan såg jag ett program med en familj där mamman hade bytt kön och blivit en man. Vad händer med barnen efter en sådan förvandling?
Förra året förlovade jag mig med en, som jag såg det, gammalkyrklig man, som var hårt engagerad i kyrkliga frågor. Numera är han minst lika engagerad på sossebloggarna. Men det var ju inte en socialdemokrat som jag förlovade mig med! Det partiet och den ideologin är jag faktiskt färdig med för flera år sedan. Och att se hur mitt nuvarande parti är på motståndarsidan i olika sammanhang är inte så trevligt.
Det finns massor av exempel på hur vi liksom kan stå handfallna inför vad som sker i vår närhet. Det var ju inte detta vi hade räknat med. Vi kanske inte alls gillar de nya kläderna.
Och dessutom kanske vi tvivlar på att de är tvättäkta. Vad händer när de åker i tvätten? Försvinner då den nya färgen och den gamla kanske träder fram?
Vem gillar att gå på ett gungfly? Vem gillar att inte veta vilka ens närmaste eller ens omgivning är? Betyder inte trygghet att man vet vad och vilka man har omkring sig? Spänning kan man nog söka på annat sätt i livet!
Förra året förlovade jag mig med en, som jag såg det, gammalkyrklig man, som var hårt engagerad i kyrkliga frågor. Numera är han minst lika engagerad på sossebloggarna. Men det var ju inte en socialdemokrat som jag förlovade mig med! Det partiet och den ideologin är jag faktiskt färdig med för flera år sedan. Och att se hur mitt nuvarande parti är på motståndarsidan i olika sammanhang är inte så trevligt.
Det finns massor av exempel på hur vi liksom kan stå handfallna inför vad som sker i vår närhet. Det var ju inte detta vi hade räknat med. Vi kanske inte alls gillar de nya kläderna.
Och dessutom kanske vi tvivlar på att de är tvättäkta. Vad händer när de åker i tvätten? Försvinner då den nya färgen och den gamla kanske träder fram?
Vem gillar att gå på ett gungfly? Vem gillar att inte veta vilka ens närmaste eller ens omgivning är? Betyder inte trygghet att man vet vad och vilka man har omkring sig? Spänning kan man nog söka på annat sätt i livet!
lördag 5 mars 2011
Tidigare bloggar
Jag måste vila mig från alla ord! Tar bloggpaus tills vidare.
Mina tidigare bloggar ligger kvar
www.metrobloggen.se/lilatankar
här finns dagliga blogginlägg sedan våren 2008
Det finns också en reseblogg
www.metrobloggen.se/lilaguide
Välkommen att läsa och kommentera!
Min e-mail adress är
beselin.lisbeth@telia.com
Mina tidigare bloggar ligger kvar
www.metrobloggen.se/lilatankar
här finns dagliga blogginlägg sedan våren 2008
Det finns också en reseblogg
www.metrobloggen.se/lilaguide
Välkommen att läsa och kommentera!
Min e-mail adress är
beselin.lisbeth@telia.com
Jag kräks ord
Jag kräks av orden,orden i oändliga haranger. Ord som inte betyder något, utan bara är ett uttryck för att man vill synas och höras och försöka få en plattform i livet.
Urtrött på bloggskiten tar jag paus tills vidare för att ägna mig åt mina inspirationskällor, dit inte bloggvärlden hör!
Urtrött på bloggskiten tar jag paus tills vidare för att ägna mig åt mina inspirationskällor, dit inte bloggvärlden hör!
fredag 4 mars 2011
Inspirationskällor
Visst är det roligt att fightas ibland. Det kan ge lite syre när saker blir tråkiga. Fast fighter och debatter tröttar mig numera, tar min energi.
I morse kände jag mig upplyft efter lektionen på Linnéuniversitetet, där vi diskuterade den tyska boken om olika platser i Tyskland, skriven av en rysk invandrare. Det gav mig intellektuell stimulans och dessutom nya kunskaper i tyskan.
Några av guiderna och jag, vi är numera fem, startade efter fjolårets guidekurser en grupp som vi kallar "Ronnebyguiderna". Tillsammans har vi utarbetat en folder som vi distribuerar till olika intressenter. Just nu håller vi på att omarbeta den inför den nya säsongen. Detta lyfter också.
Och den här veckan har vi ett seminarium om Torgny Lindgren och Tranströmer i en av de skrivarklubbar jag är med i. Som jag tidigare har skrivit sysslar jag just nu med de här författarna och dagen idag planerar jag att ägna helt åt dem. (Ja, jag ska lämna in lottot också.)
Sedan har vi musiken. Denna har, som jag har skrivit, en mycket stor betydelse i mitt liv.
Är det åldern som gör att de stora frågorna i världen känns mindre och mindre viktiga? Kanske är det känslan av att gå mot slutet och behovet att orka vidare som gör att jag mer och mer vill koncentrera mig på det som lyfter. Lyfter mig i min själ, högt upp.
I morse kände jag mig upplyft efter lektionen på Linnéuniversitetet, där vi diskuterade den tyska boken om olika platser i Tyskland, skriven av en rysk invandrare. Det gav mig intellektuell stimulans och dessutom nya kunskaper i tyskan.
Några av guiderna och jag, vi är numera fem, startade efter fjolårets guidekurser en grupp som vi kallar "Ronnebyguiderna". Tillsammans har vi utarbetat en folder som vi distribuerar till olika intressenter. Just nu håller vi på att omarbeta den inför den nya säsongen. Detta lyfter också.
Och den här veckan har vi ett seminarium om Torgny Lindgren och Tranströmer i en av de skrivarklubbar jag är med i. Som jag tidigare har skrivit sysslar jag just nu med de här författarna och dagen idag planerar jag att ägna helt åt dem. (Ja, jag ska lämna in lottot också.)
Sedan har vi musiken. Denna har, som jag har skrivit, en mycket stor betydelse i mitt liv.
Är det åldern som gör att de stora frågorna i världen känns mindre och mindre viktiga? Kanske är det känslan av att gå mot slutet och behovet att orka vidare som gör att jag mer och mer vill koncentrera mig på det som lyfter. Lyfter mig i min själ, högt upp.
torsdag 3 mars 2011
Att disciplinera sig
Min ålder kanske inte syns i ansiktet precis, men den känns i kroppen. Så brukar jag säga när någon säger att de inte tror att jag är så gammal som jag är.
Men man är tröttare nu. Jag beundrar dem som jobbar till 67 års ålder. Verkligen!
Ibland går det så där trögt också, och allting tar längre tid. Som idag. Jag har varit duktig, tycker jag själv, för jag arbetade noga med boken till tyskan till universitetet idag. Den var intressant, annorlunda, skriven av till Tyskland invandrad ryss. Därför var språket lätt, korrekt skoltyska utan personliga utsvävningar.
När jag hade läst den tänkte jag på hur litteraturen i Sverige ofta är. Vanlig. Böcker som så många andra, ofta skrivna av journalister. Och då kom jag att tänka på vad jag hade hört utlänningar/invandrare säga om svenska hem. De såg, enligt dem, alla ut som tagna ur en IKEA-katalog.(Nej, de hade inte varit i mitt hem!)
Man kan också se på vilka som framträder i media. Det är som om det fanns en total fantasibrist ibland hos dem som handhar programmen, samma människor och saker som man ibland har hört till leda. Jag ska här inte nämna några speciella.
Är vi fyrkantiga? Är landet så litet att vi inte kan vara unika?
Jag funderar. Man skulle kanske läsa mera litteratur från andra kulturer.
Och det skulle kanske inte vara så dumt att röra sig lite och börja resa igen. Eller ta tag i de där halvfärdiga manuskripten och skicka in dem.
Men man är tröttare nu. Jag beundrar dem som jobbar till 67 års ålder. Verkligen!
Ibland går det så där trögt också, och allting tar längre tid. Som idag. Jag har varit duktig, tycker jag själv, för jag arbetade noga med boken till tyskan till universitetet idag. Den var intressant, annorlunda, skriven av till Tyskland invandrad ryss. Därför var språket lätt, korrekt skoltyska utan personliga utsvävningar.
När jag hade läst den tänkte jag på hur litteraturen i Sverige ofta är. Vanlig. Böcker som så många andra, ofta skrivna av journalister. Och då kom jag att tänka på vad jag hade hört utlänningar/invandrare säga om svenska hem. De såg, enligt dem, alla ut som tagna ur en IKEA-katalog.(Nej, de hade inte varit i mitt hem!)
Man kan också se på vilka som framträder i media. Det är som om det fanns en total fantasibrist ibland hos dem som handhar programmen, samma människor och saker som man ibland har hört till leda. Jag ska här inte nämna några speciella.
Är vi fyrkantiga? Är landet så litet att vi inte kan vara unika?
Jag funderar. Man skulle kanske läsa mera litteratur från andra kulturer.
Och det skulle kanske inte vara så dumt att röra sig lite och börja resa igen. Eller ta tag i de där halvfärdiga manuskripten och skicka in dem.
Locket på!
Visst verkar det finnas en tendens från myndigheternas håll att lägga locket på när det bränns.
Kulorna som dödade två svenskar i Afghanistan sägs nu komma från svenska vapen. Men det ska visst inte finnas någon anledning att gå vidare med detta, speciellt med tanke på de inblandade. Jaha?
En ubåt har hittats utanför Gotland, men denna ska visst inte heller undersökas närmare. Nehej!
Hur mycket mörkas egentligen kan man ju fråga sig.
Hur var det med statsministermordet för 25 år sedan?
Det måste man väl fråga sig, måste man inte det?
Kulorna som dödade två svenskar i Afghanistan sägs nu komma från svenska vapen. Men det ska visst inte finnas någon anledning att gå vidare med detta, speciellt med tanke på de inblandade. Jaha?
En ubåt har hittats utanför Gotland, men denna ska visst inte heller undersökas närmare. Nehej!
Hur mycket mörkas egentligen kan man ju fråga sig.
Hur var det med statsministermordet för 25 år sedan?
Det måste man väl fråga sig, måste man inte det?
onsdag 2 mars 2011
Hur offentlig är du?
Journalistkursen, som jag gick i början av 1990-talet, förändrade min syn på samhället. Läraren tog fram en telefonkatalog, strök under ett namn och gav oss till uppgift att kolla upp så mycket vi kunde om personen till nästa gång.
Nu handlade det inte alls om att fråga grannar eller liknande, utan vi skulle bara gå på det som är offentlig handling. Lektionen efter blev en mycket chockerande upplevelse.Chockerande och lärorik.
När människor till exempel på någon kurs nekar att skriva ut de sista siffrorna i personnumret kan man ju upplysa om att dessa är offentlig handling på personregistret. Vem som helst kan alltså få ditt personnummer. Man behöver inte alls uppge skäl när man söker det som är tillåtet att ta del av.
Domar från tingsrätt, hovrätt och HD, kammarrätt etcetera kan man få ut, om inte vissa delar är sekretessbelagda. Inkomster hos folk kan man få veta, när de gifte sig, om de har bil, båt eller företag, skulder hos Kronofogden, specificerade! Ja, och beslut hos myndigheter brukar man ju till och med komma åt via nätet, där ju så mycket annat finns att söka också. Med mera, med mera.
Detta är inte på något sätt olagligt. Journalister som skriver vad någon har blivit dömd för gör ingen olaglighet, så är det i vårt samhälle. Man kan därför inte komma och påstå att journalister är brottslingar för att de gör sitt jobb.
Men kanske borde man fundera över offentlighetsprincipen ibland. Det skulle nog inte skada.
I vart fall borde detta samhälles rättshaverister ta sig en rejäl funderare på vad de sätter igång och vad som ligger synligt efteråt, åtkomligt för vem som helst . Vissa saker vill folk kanske bara glömma, tror jag.
Nu handlade det inte alls om att fråga grannar eller liknande, utan vi skulle bara gå på det som är offentlig handling. Lektionen efter blev en mycket chockerande upplevelse.Chockerande och lärorik.
När människor till exempel på någon kurs nekar att skriva ut de sista siffrorna i personnumret kan man ju upplysa om att dessa är offentlig handling på personregistret. Vem som helst kan alltså få ditt personnummer. Man behöver inte alls uppge skäl när man söker det som är tillåtet att ta del av.
Domar från tingsrätt, hovrätt och HD, kammarrätt etcetera kan man få ut, om inte vissa delar är sekretessbelagda. Inkomster hos folk kan man få veta, när de gifte sig, om de har bil, båt eller företag, skulder hos Kronofogden, specificerade! Ja, och beslut hos myndigheter brukar man ju till och med komma åt via nätet, där ju så mycket annat finns att söka också. Med mera, med mera.
Detta är inte på något sätt olagligt. Journalister som skriver vad någon har blivit dömd för gör ingen olaglighet, så är det i vårt samhälle. Man kan därför inte komma och påstå att journalister är brottslingar för att de gör sitt jobb.
Men kanske borde man fundera över offentlighetsprincipen ibland. Det skulle nog inte skada.
I vart fall borde detta samhälles rättshaverister ta sig en rejäl funderare på vad de sätter igång och vad som ligger synligt efteråt, åtkomligt för vem som helst . Vissa saker vill folk kanske bara glömma, tror jag.
tisdag 1 mars 2011
-Jag är lite schizofren, förstår du!
Min väninna ringde och var rosenrasande i telefonen. Det var inte första gången hon skällde över sin man. Och han var verkligen, i mina ögon, närmast ett stort kräk.
Nu var det en annan kvinna som han hade någon sorts förhållande eller relation med. Väninnan visste inte riktigt vilket.
Till slut tröttnade hon på att gissa och ringde själv upp människan som berättade om deras kontakt. Mannen nekade fortfarande.
Dagen efter hade min väninna ringt på nytt till den andra kvinnan och fått svaret.
- Jag är lite schizofren, förstår du, så jag rör till det!
Min väninna blev ännu mer rasande. Och jag sade bara till henne
- Är du säker på att inte din man också är det? Lite schizofren eller kanske något ännu värre!?
Och nog måste det vara skönt att kunna gömma sig bakom psykiska sjukdomar och/eller bokstavskombinationer som en ursäkt för hur man beter sig! Nästan som för alkisar!
- Du vet jag var så full!
Nu var det en annan kvinna som han hade någon sorts förhållande eller relation med. Väninnan visste inte riktigt vilket.
Till slut tröttnade hon på att gissa och ringde själv upp människan som berättade om deras kontakt. Mannen nekade fortfarande.
Dagen efter hade min väninna ringt på nytt till den andra kvinnan och fått svaret.
- Jag är lite schizofren, förstår du, så jag rör till det!
Min väninna blev ännu mer rasande. Och jag sade bara till henne
- Är du säker på att inte din man också är det? Lite schizofren eller kanske något ännu värre!?
Och nog måste det vara skönt att kunna gömma sig bakom psykiska sjukdomar och/eller bokstavskombinationer som en ursäkt för hur man beter sig! Nästan som för alkisar!
- Du vet jag var så full!
När misstankar bekräftas
Vi kan ofta läsa om dem. De som håller fången, som har avtjänat sitt straff, i handen efter fängelsetiden, detta straff som han har fått för att han pryglat den som väntar vid fängelseporten. Vi kan läsa om de förnedrade kvinnorna med män som psykiskt misshandlar dem, som ljuger för dem och som påstår att de är mer eller mindre paranoida när de påpekar detta.
Själv har jag haft stor glädje av min utbildning på journalistskola, som åtminstone har lärt mig att söka det som är offentlig handling. Och handlar det om rättshaverister så finns sådant i oändlig mängd.
Idag känns det mycket bra i mitt liv, efter månader av olust och en känsla av ovisshet, för idag vet jag. Nu kan ingen dupera mig längre, ljuga mig rakt upp i ansiktet och säga att jag bara inbillar mig.
Man blir alltid nöjd när man upptäcker att man inte är paranoid! Då blir man även själsligt fri från destruktiva förhållanden!
Och innerst inne vet man ju att det finns hederliga män också. Faktiskt! Det ska bli skönt att träffa en sådan nu.
Själv har jag haft stor glädje av min utbildning på journalistskola, som åtminstone har lärt mig att söka det som är offentlig handling. Och handlar det om rättshaverister så finns sådant i oändlig mängd.
Idag känns det mycket bra i mitt liv, efter månader av olust och en känsla av ovisshet, för idag vet jag. Nu kan ingen dupera mig längre, ljuga mig rakt upp i ansiktet och säga att jag bara inbillar mig.
Man blir alltid nöjd när man upptäcker att man inte är paranoid! Då blir man även själsligt fri från destruktiva förhållanden!
Och innerst inne vet man ju att det finns hederliga män också. Faktiskt! Det ska bli skönt att träffa en sådan nu.
Kyrkligt skådespel för folket
I Heliga kors kyrka i Ronneby har man nu tydligen helt tagit konsekvenserna av sekulariseringen av Svenska kyrkan och lanserar kändisar i stället för präster till sina kommande gudstjänster. På söndag är det Göran Skytte, denna guru, som ska berätta den ändlösa historien om sin frälsning, då han (det vet vi ju) blev kallad av Gud för att lära människor att hålla fast vid en del fördomar. Sådan frälsning smäller visst högt hos en del människor. Och farsoten lär florera bland ekonomijournalister på vissa tidningar kan man notera.
På den tredje temagudstjänsten, som föreställningarna kallas, ska teater Attentat spela en enaktare av Harold Pinter,"Den nya världsordningen" och så står det i tidningen idag
"Efter föreställningen inbjuds deltagarna att diskutera föreställningen med skådespelare, regissör, teolog och psykolog."
Ja, så har vi det i Blekinge! Nog går det utför med rasande fart! Eller vad sägs?
På den tredje temagudstjänsten, som föreställningarna kallas, ska teater Attentat spela en enaktare av Harold Pinter,"Den nya världsordningen" och så står det i tidningen idag
"Efter föreställningen inbjuds deltagarna att diskutera föreställningen med skådespelare, regissör, teolog och psykolog."
Ja, så har vi det i Blekinge! Nog går det utför med rasande fart! Eller vad sägs?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)