Gott Nytt År!

 Önskar er Ett Gott Nytt År!

Stå ansikte mot ansikte med mig!

Det är otroligt hur folk kan uppträda på nätet. Jag fick in en man, ett år äldre än jag själv, som genast satte igång att trakassera mig med personliga påhopp i min facebook-grupp.. Han var verkligen helt enorm! Det sista han skrev- och då hade han hållit på ett tag- var att jag var bra på att göra inlägg som inte intresserade någon annan. Det handlade om ett personligt inlägg om att möta kärleken på nätet och hur jag gjorde det för tio år sedan. Ett mycket kort inlägg bara några ord när vi diskuterade hur vi umgås på nätet. Detta blev droppen. Då åkte han ut. Då övergick han till att trakassera mig på Messenger. Där blockade jag honom. Då letade han rätt på min privata facebook och gjorde gräsligt oförskämda kommentarer på åtta offentliga inlägg. Det är ju tur att facebook informerar om kommentarerna. Sedan- hör och häpna- gjorde han en förnyad ansökan om medlemskap i min facebook-grupp!!! Då blockerade jag honom över hela facebook. Nu kan han inte se vad jag skriver och jag inte var han skriver.

När kritik dyker upp är det alltid några som hänger på. Så med i svepet tog han ett par andra av vilka en var varnad och en helt ny,

Jo,jag kan ha hårda nypor ibland. Detta har jag lärt mig i mina ledarskap, både som anställd rektor och som förtroendevald ordförande. Ibland måste man ha det för att få lugn.

Men jag skulle vilja se den mannen- en högutbildad akademiker från Skåne- stå ansikte mot ansikte med mig och säga samma saker! Undrar om han hade klarat detta.

Sedan kan man ju aldrig veta om folk är mentalt sjuka, dementa eller bara fulla när de skriver. Så klart!

Ett nytt Sverige

 Sverige har förvandlats på många sätt under pandemin, Det är inte bara så att det är delvis nerstängt, utan det målas också upp en bild, som i vart fall inte jag känner igen. Hela landet tycks bestå av 70 plussare som har barn, barnbarn och ev. barnbarnsbarn, och de tycks alla bo precis i närheten av varandra och längta efter att få kramas. Verkligheten med de många skilsmässorna och dina barn och mina barn och våra barn, samt det faktum att man i många familjer bor långt ifrån varandra, ja, kanske till och med i andra länder, tycks inte existera längre, Bilder, som skildrar en falsk idyllisk verklighet kallades när jag läste Bild på lärarhögskolan för mytbilder.  I själva verket har kanske samvaron snarast varit som det kan vara i familjer i en Norénpjäs.

Och kan man gissa att många är glada över att slippa fira julen med släkten! Men detta antyds bara försiktigt ibland.

Igår läste jag något intressant i ett inlägg som handlade om hur kvinnor blir behandlade ibland. Där stod det att misshandel inte bara var slag, och det vet vi ju. Men även ett flirtande och mejlande med andra kvinnor på ex. internet- eller i verkligheten- var ett slags misshandel. Jo, så kan det nog kännas. Men den sortens män som uppträder så skulle aldrig få en seriös relation med mig.Jag skulle må alltför dåligt av ett sådant, i mina ögon, vulgärt uppträdande, och jag beklagar kvinnor som måste stå ut med att ständigt åse sin partners öppna fladdrande och smickrande. Känner dessa kvinnor inte sitt eget värde?

Vi närmar oss ju här också, menar jag, en sorts romansbedrägerier. Kvinnor, som kanske är i känsliga postitioner, kan ju bli berörda och verkligen tro att det finns djupa känslor i männens tramsande.I själva verket handlar det väl om uppförandekoder. Man uppträder helt enkelt inte så.  Jag har nu varit elva år på facebook. Då känner man koderna.

Intressanta iakttagelser

 Det är mycket intressant att se hur män respektiva kvinnor blir behandlade av kvinnor (tanter). Om det kommer en ny singel man till en grupp kastar de sig över honom med hälsningar och välkomnanden. Det är betydligt svalare mottagande av nya kvinnor.

Och skulle en man lägga ut en bild på sig, så får han veta hur stilig och snygg han är. Tittade just på en ungdomsbild av en man i en grupp. Om en vacker kvinna lägger ut en bild, skriver andra kvinnor oftast att det är en bra bild! Om det däremot är en ful kvinna får hon ofta veta av sina medsystrar att hon är så fin och vacker! Bara ett stort suck!

Sexuellt förtryck av gamla kvinnor

 Kan vi inte slippa dessa sexrådgivningsspalter i tidskrifter för äldre? Om folk inte har lärt sig tillräckligt om sex när de är 70 plus så låt dem bara vara! Vad har de sysslat med i sitt liv?

Vad gäller sex finns det två personer som tröttar mig. Den klosteruppfostrade Amelia Adamo och prästdottern  Malena Ivarsson, båda 70 plus. Försöker de hämnas på en sexuellt förtryckande miljö, eller varför är de så fixerade vid sex? Jo, Malena är ju utbildad sexolog  bevars.

Men deras frigjordhet får mig ibland att må illa. Som när det i M-magasin för några år sedan fanns instruktioner om hur gamla kvinnor skulle suga av sina gamla (långsamma?) gubbar. De kunde ha ett vattenglas vid sängen och skölja munnen emellanåt om de tyckte att det var otäckt instuerades de om! Jaha! Hade man gett de råden till en ung kvinna som inte ville suga av sin kille också? Det har jag svårt att tro! Då  hade det nog räknats som kvinnoförtryck! Men gamla kvinnor ska förnedras och göra saker som de inte vill för att tillfredsställa sina män? Det skrivs aldrig att kvinnan ska slippa sex om hon har ont eller inte vill.

Idag läste jag några konstiga råd till en karl som fick för tidig utlösning.Malena betonade förspelets betydelse. Han skulle krama, hålla handen och massera den andres fötter! Jo, det är säkert mycket upptändande för kvinnan! Eller? Marlena har tydligen ingen kunskap om att kvinnor i allmänhet nog snarare  hetsas upp av att bli tagna på brösten än på fötterna! Men jag har mina misstankar. Jag tror inte att prästdottern är så erfaren själv! Man kan  inte läsa sig till allt!

Vad gäller avsugning hade jag haft ett annat råd. Ge gubben en femhundring eller tusenlapp, vad det kostar, så att han kan gå till en prostituerad, så slipper du göra något du inte vill, och alla blir glada och nöjda!

Jag drömde

Jag gick i en skog med björkar, och jag gick och gick och gick, för jag hade gått vilse. Samtidigt var jag i drömmen så lycklig över att jag kunde gå så långt.

 Så vaknade jag med stark hjärtklappning och lade mig tillrätta om jag skulle dö. Jag dog inte. Inte nu på morgonen i vart fall.

Jag upplever att jag lever under starkt inre tryck. Det är möjligt att gamla människors känslor kan te sig löjliga, också av andra äldre, men för oss som upplever dem är de naturligtvis ytterst verkliga.

Förr tänkte jag aldrig på vilka intressen vi som var förälskade hade. Jag hade en pojkvän som gillade fotboll och texasfilmer som inte alls var i min smak, och jag hängde uttråkad med. Vi var ihop i flera år.

Och min italienske fästman simmade långt, långt ut på havet medan jag satt på stranden, och hans mor höll sig hemma för hon fick huvudvärk när hon såg detta. Och så spelade han volleyboll och laget fick en guldmedalj, som smältes om till våra förlovningsringar.

Jag är ledsen. Vi var oaktsamma med varandra Säkert jag också. 

För nog känns detta i allra högsta grad som en verklighet. Men en onåbar sådan  mellan två människor, oförmögna att kommunicera.

Igår tvättade jag fönstret, där ljusstaken nu står. Detta är konkret.

Bränt barn ska sky elden!

 Nej, jag förstår faktiskt inte mig själv. Hur kunde jag efter två månader åter gå in i en meningslös kontakt, som var helt framtidslös?

I somras trodde jag att känslorna blåste bort, bara för att konstatera att så var det inte alls. Men nu är det tyst mellan oss. Igen.

Vissa relationer är som tjurfäktningar eller som en gungbräda, en är uppe, en är nere, och ibland förstår man inte alls vad som sker.

Det som händer på nätet kan man inte ta på allvar och det  som gamla människor skriver om sina känslor är bara att skratta åt, tycker en väninna. Jo, det är väl så nätets mobbare också tänker. Det är inte på allvar. Det är kanske som om de trakasserar fantasifigurer. Fast verkligheten är naturligtvis en annan. Det är nog alla vi som knyter seriösa kontakter där överens om. Vi kanske också tycker att man lär känna människor bättre på fb än om man dansade med dem på Folkets park.

Sedan beror det naturligtvis på hur man framträder på sociala medier. Lägger du bara ut godmorgon och godnatthälsningar säger detta kanske inte så mycket om dig.

Jag är en skrivande människa. Och, som en skrivarvän sade häromdagen, så är vi ju vana vid att lära känna varandra genom det vi har skrivit. Detta speglar så klart mycket mer än vad ytligt pladder gör.

Romeo och Julias balkong i Verona.

 

Vecka 35

Jag går nu in i vecka 35 i min isolering. Julen närmar sig. En del har redan satt fram julgranen, och det är ännu inte förste advent. Jag gillar inte sådant.

 Livet känns framtidslöst. Körde förbi restaurangerna i Ronneby där Mr och jag brukade äta. Och jag tänkte att det måste vara enklare att bo på en plats, där det inte finns några minnen.Nu ska jag inte hämta vid järnvägsstationen eller i Backaryd till jul och inte lämna efter jul.Han höll ibland sin hand på mitt lår när jag körde till Backaryd efter ett besök här. Tio år är en lång tid. Jag tänker på en dikt som jag har i min bok som heter avsked och som slutar "ibland det sista avskedet i livet". Vi vet aldrig när det är sista gången vi ses. När jag vinkade adjö vid tåget i april 2019 anade jag inte att det nog var sista gången i livet.

Och Bellman är också borta...

Helt urlakad

Idag har jag varit totalt uttröttad. Jag undrar om jag är allvarligt sjuk eller bara helt utmattad psykiskt. Jag orkar ingenting! Situationen är ju jobbig, och oron för närstående som måste vistas bland folk är stor. Själv är jag i karantän. Var i Ronneby i måndags. Idag har fått en ny vinleverans med rött, vitt, rosévin och champagne. Men jag kan bara dricka ett glas för jag får hjärtklappning av mer. I morgon ska jag hämta en stor leverans på ICA,

Ändå har jag det bra. Bra boende, bilen utanför dörren och en bra pension. Det kunde alltså givetvis varit mycket värre.

Varför?

Vissa saker som man gör är bara dumma, onödiga och leder ingen vart.Om man snabbt märker att en relation inte har någon framtid, då ska man lämna den- för gott. Man ska inte hålla på att fortsätta kontakten, lämna den, halka tillbaka igen, för att på nytt lämna den, som om förhållanden runt den förändrades av detta. Det gör de ju inte, de är och förblir desamma.

Idag ångrar jag att jag fortsatte och föll tillbaka i en kontakt som bara har gett mig frustration och lidande. Hur kan man vara så idiotiskt korkad?

När livet gör ont

Livet skaver. Det gör ont, och jag kan inte göra något åt det. Det känns som om jag befinner mig i ett nät som jag inte kommer ur.

OM

OM allt varit normalt och Mr inte hade haft en ny kvinna, då hade jag nog varit färdig för ett besök, sade jag till två väninnor idag, som undrade om jag inte var riktigt klok! 

Och så var det under tio år. När skiten hade lagt sig, och vi nästan hade glömt orsaken till konflikten, tog vi nya tag. Men det blev ju aldrig bra!

Dock var det nästan alltid jag som stängde dörren, Man kan ju dock konstatera att vid några perioder hörde han inte av sig, Jag minns inte hur långa dessa var eller vad som fick oss att börja på nytt. Ett längre uppehåll blev det 2014 när Mr, just inför valet, då jag satt i distriktets nomineringsgrupp och själv stod på listorna, mejlade till vår distriktsordförande och  andra partikamrater och ringde vår ordförande och påstod att jag stöttade SD, vilket inte alls var sant. Saker var tagna ur sitt sammanhang.

Då var det kris! Men han påstod att han gjorde det för att de skulle stoppa blogginlägg! Hur skulle de kunna göra det? Dessutom tyckte ju alla att tilltaget var så pinsamt att jag fick väldigt lite vetskap om vad han hade sagt och skrivit Jag hoppade av listorna. 

Eller den gången när vi skulle fira min födelsedag några dagar efter min födelsedag med min bror och svägerska som var på väg från Småland i bil, och Mr fick spel av en anledning som jag aldrig har fårstått och packade sin resväska och åkte hem. Den gången stod jag i dörren och sade att om han reste, då blev det slut. Och han har berättat hur han hade hoppats på att jag skulle ringa honom tillbaka och gått på tågen så sent som möjligt!!! Jag var jätteledsen, och det dröjde en tid (hur länge minns jag inte)  innan vi hade kontakt igen.

Men annars var det aldrig han  som stängde ner, aldrig han som inte ville ha kontakt, aldrig han som hotade med ett slut mellan oss. Det var jag!

Jag orkar inte med tvära kast i mitt liv längre. Saker måste hålla mer än en dag. Överenskommelser måste följas mer än några timmar. Jag är en gammal kvinna och tycker att jag ska behandlas med respekt.

Att stänga ner, stänga ute, om så bara för en kort tid, har inte ett dugg med vänskap att göra. Av mina vänner kräver jag helt annan lojalitet och ömsinthet. Man kan inte vara vän om man inte finns för varandra, om man inte lyssnar och inte bemöter det den andre säger och vill. Så fungerar inte vänskap! Det är en kränkning av ordets innebörd att tro det.

Man lär sig!

 Erfarenhet är både bra och dåligt att ha. Man lör sig känna igen saker, Förvisso. Häromdagen kom jag att tänka på en gammal relation på 1980-talet, som nog var farligare än jag insåg då. Mannen ifråga var mycket polerad och tjusig, skild och hade vårdnaden om ett barn.En gång hade jag kontakt med hans omgifta exhustru, som tyckte att jag skulle titta i förrådet så fick jag se märken efter knivar som han hade kastat mot henne. Mig kastade han inga knivar emot, men en gång, när jag hade arbetat och övernattat på en kurs på ett hotell, hotade han med att slå ett paraplyställ i tjockt trä i huvudet på mig. Han lyfte det och skulle slå när jag skrek. Jag minns bara att han slog mig en gång, men jag minns att jag hade blåmärken. Den gången tyckte han att jag var kritisk till hur han fostrade sitt barn, vilket dessutom inte var sant. Då slog han mig i huvudet så att jag fick ont i nacken och funderade över att åka till sjukhuset.

Varför jag stannade? Ja, det frågar man sig. Relationen var mycket tight och intensiv samtidigt. Som sådana relationer, där man trots allt stannar kvar, nog ofta är. Jag stannade, med pauser ibland, under ett och ett halvt år.

Men det värsta var nog de paranoida idéerna, som var helt grundlösa. En gång skulle han ut med sina arbetskamrater, men ville inte tala om var han var, för han trodde att jag skulle komma dit och ställa till liv. Helt sjukt! Något sådant fanns inte på kartan. Jag har heller aldrig gjort något liknande, Och varför skulle jag göra det?

Ibland undrar man var folk får sina farhågor ifrån. Visst, jag kan ha hårda nypor, men det måste finnas en grund för dem! Jag har lärt mig att se paranoida ränder hos folk! Och att akta mig!

Försöker glömma att du finns

Jag vet inte om du läser här, men jag skriver till dig i alla fall. Jag försöker glömma att du finns. Men jag hoppas att du har det bra och kanske har hittat rätt nu,

Jag försöker glömma din röst i vårt sista telefonsamtal. Hur kan man vara så vårdslös att ha förnyad kontakt efter nästan två månader? Jag trodde att faran var över när jag ställde en enkel och kort fråga. 

Vi är ju båda medvetna'om att vår kontakt inte har någon framtid även  om vi båda är obundna. Det är alltför mycket som skiljer. Men Anden flyger vart den vill, som śagt. Den frågar inte efter postnummer eller intressen,

Att läsa rätt

Det hjälpte inte att skälla ut Mr. Det gav bara ännu ett inlägg på hans blogg. Men det är ju märkligt vad svårt det tycks vara att läsa innantill. Jag har nu på nytt lagt ut mitt inlägg om demensen. Jag har inte påstått att han ÄR dement, utan endast tagit detta som en förklaring till att han inte verkar minnas vad som hände mellan oss.

Jag har inte heller påstått att han var omsvärmad av kvinnor. Vad jag vet finns han inte på nätet i singelgrupper eller på dejtingsighter. Det är ju där jag har insett hur eftertraktade, även de mest alldagliga, män kan bli med horder av påhejande damer/tanter som jagar dessa få män som ännu är i livet. Löjligt! Och vad vill man med en sådan man? Ha delat allmängods? Detta är inte riktigt min modell. Den är bara avsvalnande!

Men allvarligt talat så kan just detta att man förvränger verkligheten, inte minns vad som hände, eller vad man har sagt, vara ett tecken på begynnande demens. Det är lätt för omgivningen då att tro att vederböranden ljuger, medan hen bara hittar på för att hen inte minns. Har man levt nära en dement människa har man sett sådant i början av demensen då varken den drabbade eller man själv visste vad som var på gång. Den tiden är jobbig!

En Kanske-kvinna

Igår hörde jag att det hade lanserats ett nytt begrepp inom dejtingvärlden nämligen Kanske-man - och också Kanske-kvinna. Det skulle vara sådana personer som höll igång relationer- ibland flera- utan att det blev något verkligt av dessa relationer.

Själv tror jag att många bränner sina skepp genom att hänga ut sig och sin tillgänglighet på nätet. De blir till alltför slitna namn helt enkelt.

Men det är ju inte alltid så lätt. Man kan ju, som jag själv blev, bli förälskad i en person som är helt fel. För vad skulle jag i vardagen göra med en människa som var intresserad av träning, fjällvandringar, skidåkning, golf och ishockey? Och som dessutom bor bland vargar och björnar. Helt omöjlig, precis som jag för honom!

Nej, det är nog bäst att hålla sig borta från singel och dejtingsighter, så att inte detta ställer till trassel i ens liv! Jag kan ju inte ens vara en Kanske-kvinna.

Men vem tror att ålder är ett hinder för ny kärlek? Inte jag!

Vad är förklaringen?

Man kan säga vad man vill om Mr, men det är ingen risk att han osynliggör en. Nu fick jag igen ett långt inlägg på hans blogg.

Men fortfarande är det oförklarligt för mig varför han skriver om historien. Efter det att jag hade brutit den 23/24 februari fortsatte han att försäkra sig om att det verkligen var slut. Vad jag minns svarade jag inte ens i telefonen först. Jag var nämligen fast besluten att nu fick det vara nog, och jag hade ju också nekat en träff under tio månader.

Men  varför vill han ha det till att det var han som bröt?

Troligen har han sagt detta till den nya kvinnan. Det kanske var ett sätt att försäkra sig om att hon var villig att gå in i en relation med honom genom att påstå att han bröt förlovningen med mig för hennes skull? Han var väl rädd för att bli ensam! I vart fall fick jag ett konstigt mejl om att han efter bara ett par veckor hade sagt till henne att nu finns det ingen återvändo. Han hade tydligen inte hört talas om att det finns människor som skiljer sig efter femtio års äktenskap!

När jag första gången gick in i singelgruppen fanns det en kvinna där som ställde till stort rabalder för hon påstod att jag var särbo, Hon höll på länge och sade att folk skulle lämna gruppen om jag var kvar, för där skulle inte finnas några särbos. Var hon fick detta ifrån vet jag inte, Men jag bedyrade att det var slut!

Så under den tid när jag var med där och redan var jagad av äldre herrar (trots att jag aviserade att jag bara ville ha vänner) skulle då Mr ha ansett sig vara förlovad med mig? Pinsamt!

Det är nog bra om man är överens om vad som händer i en relation!

Enough is enough

Idag har jag ringt upp Mr och skällt ut honom, för nu räcker det faktiskt! Nu har ett inlägg med falsk historieskrivning och lögner om mig legat på hans blogg i 16 dagar, Har han inget annat att skriva om?

Vad är falskt? Ja, jag anser fortfarande att jag bröt förlovningen den 23 februari efter att ha blivit irriterad på min födelsedag- igen! Att han sedan  var igång och vänsterprasslade på hemmaplan, hade jag ju ingen aning om. Men det är ju möjligt att han dels inte tog mitt avslut som allvarligt, dels att han i TANKEN redan hade lämnat mig, men det är väl inte så man räknar en slutpunkt.

Jag var förvånad över otroheten, som åtminstone var på gång, mest kanske för att jag då inte visste att gamla gubbar var så eftersökta. Det vet jag nu efter ett antal månader i singelgrupper. Det måste väl vara intressant för tämligen alldagliga män att förvandlas till stjärnor och bli omsvärmade av kvinnor på äldre dagar.

Nu var det inte första gången som Mr irriterade i samband med min födelsedag. 2017 hade jag bjudit in min bror och svägerska ett par dagar efter. födelsedagen. De var på väg ,och jag höll på med förberedelserna. Då fick Mr spel av någon anledning, som jag inte riktigt förstod, satte sig vid datorn och kollade tågtider, packade sin väska, medan jag grät, och skulle ge sig hem flera dagar tidigare än vi hade planerat. Min gråt upphörde emellertid, jag öppnade dörren för bonom, och sedan hade vi inte kontakt på några månader. Under tiden hann han anklaga en av mina födelsedagsgäster på sin blogg för att ha velat inleda en relation med honom för att hon hade frågat var han  hade bott, då det visade sig att de bade bott nära varandra tidigare i livet.

Ja, åren med honom var inte lätta!

Jag vet inte riktigt hur pass känd han är där han bor. Själv är jag väl inte helt okänd här. Det var jag inte heller när jag var rektor på en småländsk folkhögskola på 1990-talet. Efter den fallskärm jag fick  1999 skrev jag ett häfte om händelserna där. Detta fick sedan förstasidesrubriker i en lokaltidning, och folk jagade häftet  både på min arbetsplats och på bibliotek här i Blekinge. Så jag var tydligen inte så ointressant som Mr tycks tro. Om han själv är intressant kan jag inte avgöra.

I vilket fall är jag gränslöst trött på de förvridningar av sanningen och de kränkningar som han har gjort på sin blogg under årens lopp. Nu får det faktiskt vara nog! 

Det man inte säger

 Idag gör allting ont. Det började igår när jag hade skickat ett mess.

Vem spelar jag teater för? Sanningen är ju den att jag inte riktigt orkar med verkligheten. Jag har tappat kontrollen över mina känslor.

Kvinnan eller huset?

 När jag kollar på människor som söker nya partners i min egen ålder, det vill säga 70 plus, undrar jag vad de söker. En äkta make/maka, en älskare, en vän eller en som ska höja deras ekonomiska status.

Jag vet vad jag själv skulle vilja ha. En man, som bor i närheten, men inte hos mig, som är rumsren och presentabel, har humor och körkort och bil, så att han kan köra mig till vc och sjukhus. 

Och nog måste jag undra vad som får en man intresserad. Är det någons utseende eller någons hus och eventuella bil. Det är kanske enklare för en del att skaffa en kvinna med hus än att själv få lån till ett?

Manlig och kvinnlig striptease

Igår visades en film om en manlig stripteasedansös på SVT. Det var en mycket sexistisk film. Jag kände inte igen mig i vad jag har sett av stiptease- i två olika jobb.

Som reseledare på Hamburg i slutet av 1980-talet ingick det i arbetet att ta med gäster på kvinnlig striptease.

Där brukade det vara dödstyst i lokalen,  och männen satt och tittade på med trånande blick.

 I slutet av 1980-talet blev jag som frilansreporter skickad att skriva om en manlig strippa som besökte R-by. Inga män hade tillträde, så de fick skicka mig från tidningen,

Det var mest unga tjejer där, som skrattade, skrek och klappade i händerna medan den unge mannen ålade runt på scenen och vickade på höfterna. Ingen som helst fysisk kontakt med publiken, och han behöll kalsongerna på.

Det var roligt att vara där och trevligt att skriva artikeln som fick hela sista sidan i tidningen.

 

Som ett oskyldigt lamm på sälla jaktmarker

 I början av det här året gick jag med i en singelklubb Tanken var att hitta nya vänner i Blekinge, men det visade sig snart att de flesta där, 70 plus, sökte en ny (eller flera) relation (er).

Mycket snart fick jag, trots vad jag hade skrivit om önskemål, vänförfrågningar på min egen fb. En av  männen tyckte jag var både snygg och intressant, och då han gjorde förfrågan samtidigt som en annan man, tog jag in båda.

Den snygge lade genast in en vacker bild på min tidslinje, en romantisk bild som jag uppskattade, och så började vi umgås på Messenger. Den andre trodde tydligen att jag hade sagt ja till en kärleksrelation för han skickade vinkande nallar med hjärtan som flög,och klockan fyra på morgonen väcktes jag av ett pling, då han önskade mig "God morgon". Då tog jag bort honom från vänlistan.

Men den andre då? Jag var ju vän  med honom på fb och hade insyn också i hans vänlista, och snart upptäckte jag att jag inte var ensam om att ha fått det där romantiska kortet och de vackra orden.

Då ströks han också från vänlistan.

Men tyder det inte på ett djupt kvinnoförakt att spela med kvinnors känslor på det sättet att man känner sig sedd och unik?  Man är väl ingen haremsdam? Om någon säger ett rart "God natt" och "Jag tänker på dig" vill man knappast att flera andra ska ha fått samma meddelande. Eller hur?

Den sortens män är inget för mig, och det är inte heller singelgrupper där gamla, fula tanter försöker vara förföriska och bjuda ut sig, medan de får höra hur attraktiva och vackra de är av samvetslösa, gamla gubbar. Pinsamt!

Jag är van att gräva

 I ett avseende har Mr rätt när han påstår att det märks att jag har en viss journalistutbildning. För en sak lärde jag mig, och det var att gräva fram information om något eller någon. Och då fanns inte ens internet. Så mycket enklare detta  är idag. Nu kan man ju vara bra på sådant utan journalistutbildning också, som Mr själv var.

Men för medieovana personer kan det kanske vara konstigt när man plockar fram information om dem. För mig är detta helt naturligt. Har jag kontakt med någon, som jag eventuellt vill utveckla kontakten med, då checkar jag upp denna person så mycket jag kan. Speciellt om vi inte har träffats irl. Take it or leave it! Så är det bara.

Samma sak när någon söker ett oklart medlemskap i min fb-grupp. Är de inte identifierbara och har uppgett för lite information om sig själva kommer de inte med. Så var det för en som uppgav sig vara häxa för en tid sedan. För sådana har vi inte plats!

Tänk om vi pratar med varandra!

Ibland blir man förvånad över vad män berättar om föregående kvinnor. Och ibland har de t.o. m. kontakt med dessa och ser dem som sina vänner.

Jag lovar att jag har information som garanterat skulle innebära att en sådan vänskap för alltid skulle vara slut om kvinnan fick vetskap om den. Hur vågar männen lämna ut någon så?

Ja, det är mycket som kan förvåna en! Och skrämma en också. För vem vill ha en relation  med den sortens män?

Förvånansvärt är det  naturligtvis också att mitt senaste ex. tycker att det är en ren artighet att skicka mejl till mig där han också säger att han saknar mig. Tycker nuvarande kvinna att detta är naturligt och ok? Män är konstiga ibland!

Och tänk om vi kvinnor pratar med varandra och delar information. Detta har hänt förr i historien! Ibland finns det en sorts systerskap.

 

Puss och kramlandet

Jag gillar inte det där hojtandet  om puss och kram hit och dit. Eller smicker.

Facebookvärlden är på många sätt sjuk. Här kan man som gammal tant lägga ut en bild på sig och få veta att man är SÅ vacker,

Vad är det här för verklighetsfrånvänt trams? Är man gammal så är man gammal. Ingen kan begära att man ska vara filmstjärnevacker.

Jag orkar inte med den stilen. Den är ju snarast pinsam!

Jag visste inte

Jag vet ingenting längre, tycker jag.

Plötsligt tycktes alla intentioner vara bortflugna, och livet okontrollerbart.Det som jag trodde var överstökat och dött  hade bara vilat och hämtat ny kraft, verkade det som.

Jag vill inte, kan inte gå dit mina känslor vill ha mig  Men hur blir jag av med känslorna?

 

Är han dement kanske?

 Det är obehagligt när människor ljuger, och man inte känner igen verkligheten.

Men så tänkte jag att Mr kanske är dement och tror att han talar sanning.

I min almanacka står att jag bröt med Mr den 23 februari. Efter detta betraktade jag mig som fri och gick med i en singelklubb, där man måste var singel.Jag hade då också kontakt med några män där.

Nu påstår Mr idag att han gjorde slut i mars.Hoppsan! Då skulle jag ha varit i klubben på falska premisser. Jag vet inte om han inte minns hur det var. Annars har jag ett mejl där han i mitten av mars skriver att han så länge som möjligt hoppades att det skulle bli en fortsättning mellan oss.

Snurrigt värre alltså!

I vilket fall är jag varken intresserad av honom eller hans nya kvinna!

Jag har faktiskt fullt upp med min egen starka kärlek till en man i en relation som vi kom in i en andra våg i. Denna tar min kraft och allt mitt intresse.

Rätt marknadsföring

Man måste vara trovärdig som partiledare. Den bild man skapar av sig själv kletas ut över hela partiet.

Vi är många äldre som har hållit oss i frivillig isolering i många månader nu. Det känns lite som att bli spottad i ansiktet när en partiledare, som säger sig värna om de äldre, festar loss i närkontakt med andra. 

Vill sig inte

Det finns en bön som hela tiden kommer för mig

"Du som ville mitt liv..."

Vad är liv? Ser Gud det vi inte ser?

Nu har jag åter upplevt den där konstiga känslan av telepati. Den började igår kväll. Det är som med min blomma på altanen som envisas med att blomma på nytt, fastän sommaren är över.

 

Tre år

 Idag är det tre år sedan min käre Bellman, sjuk och nitton år gammal, fick vandra vidare till katthimlen. Ständigt saknad!

Bilder från mitt sommarliv i coronatid.

Ansjovispajer

 

Dröjer kvar

Det känns fortfarande som sommar här, tycker jag, även om det är kyligare. Träden är gröna, och min Marguerita (heter den  så?),som jag hade till midsommar, har nya blommor.

Jag har varit urtrött några dagar, men är piggare idag. Den här veckan  har jag bara en flaska kvar av senaste vinleveransen, och det är champagnen. Så nu får jag dricka champagne till maten. Jag försöker för cirkulationens skull dricka ett halvt till ett glas vin om dagen. Ny leverans till dörren den 6 oktober. 

Livet löper på. Mest utanför mina väggar.Jag följer tv-serier, är på sociala medier och i telefonen, men det är snart slut på samtalsämnen. Längtar efter det vanliga livet.

En envis gren med en blomma plöjde igenom kaprifolen som försökte kväva busken.

Nya blommor

Något är fel

 Något stämmer inte i min kropp, för jag är så fruktansvärt trött.Kan vakna ganska tidigt, går upp och äter frukost, men efter en stund blir jag så trött, så jag måste lägga mig igen. Känner mig totalt energilös.

Antingen är jag allvarligt sjuk eller också är detta total psykisk utmattning. Och vem vågar gå till sjukvården i det här länet när det är där coronan sprider sig?

En del i min ålder lever som vanligt. Det gör inte jag. Kanske främst får att jag har besvärliga luftrör när jag blir förkyld och inte vill  ta risken att få en sjukdom som är så farlig för lungorna.

Och jag är i usel fysisk kondition och har ingen ork att ta tag i detta..

Någonting är fel i livet just nu.

Från förra året, i år finns inga rönnbär.

Mp:s språkrör går in som stjärnor och går ut som trasor

Finns det någon som inte tror att Miljöpartiet har interna problem?

Det ena språkröret efter det andra lämnar ju slokörat sin post.

Man kan ju just nu jämföra  deras kommande språkrörsbyte och bytet av partiledaren inom V. V har en kandidat. Inom Mp ploppar den ena efter den andra upp och deklarerar att hon vill bli nytt språkrör. Det är klart att när det finns många kandidater till en ledarroll då blir det problem och motarbetande av den som finns på plats. Man vill ju så gärna komma till posten själv.

Den kulturen känns igen. Speciellt bland kvinnor som strävar efter karriärer, och i synnerhet om de inte lyckas nå en ledarroll blir de intrigerande och motarbetande till den som finns på platsen dit de vill nå

Tur att man inte hör till Mp! 

 

En sakta återgång

Livet börjar återvända så smått och orken också. Nu gäller det att ta tag i de praktiska sakerna som jag inte har orkat med.

Mina gamla, riktigt gamla relationer är en stadga i mitt liv. Häromdagen ringde en väninna som jag lärde känna i andra ring. Det är alltså 59 år sedan.  Efter studenten åkte vi på bussresa tillsammans genom Europa och ner till Neapel, och tjugo år senare var vi med våra söner i Grekland. Hon och hennes exman har bott nära oss både i Lund och i Hjärup och hörde till vårt umgänge. Vi har följt varandra genom livet, och det är en stor trygghet i sådana kontakter.

Jag har fler kontakter som jag har känt i bortåt 60 år än jag har nya. Kanske var vänskapsbanden lättare att knyta då när vi inte var iklädda olika yrkesroller. Men jag försöker nu hålla kvar en del skrivarvänner trots att jag har gått ur klubben som nu kanske snart inte finns länge till på grund av svårigheter att rekrytera förtroendevalda.

Mina samlade dikter och berättelser från Groblad kom ut i december.

Kär på nätet?

 De som påstår att man inte kan bli kär på nätet, utan att ha träffats irl, måste titta på dokumentärprogrammet "Lurad på kärlek och miljoner" som just nu sänds i Svt och som finns på Play. Här framträder tre kvinnor och berättar hur de har utsatts för bedragare som de har blivit kära i och lånat ut pengar till, i ett fall med förödande konsekvenser. Det riktigt tragiska är ju förutom att de förlorade pengar att männen med all sannolikhet hade fejkade identiteter och alltså inte fanns i sinnevärlden. Så de var alltså kära i någon som inte fanns.

Detta att bli känslomässigt berörd, utan att ha mötts i verkliga livet, har ju drabbat mig själv två gånger. Den första gången varade det i tio år alltså även i irl.

Från den andra gången är känslan förkvävd, eller under kvävning. Det går väl det också. Tror jag.

Höst i trädgården

 

Pessimist?

Jag är pessimist, påstod en ännu levande ex-fästman när jag häromdagen hade svarat på hur jag hade det.
Men att vara nedstämd är inte samma sak som att vara pessimist. Dessutom avskyr jag den där stilen att allting är så bra, så bra, hur jävligt det än är.
Nu är jag förvisso privilegierad med bekvämt boende, en skön trädgård, och bilen två meter från huset, men det handlar inte om detta. Jag är van vid att höras och synas och att få ge mina synpunkter och debattera. Att räknas. Nu är vi 70 plussare reducerade till några som ska hålla sig undan, och det mesta tycks handla om människor som inte får krama sina barnbarn/barnbarnsbarn. Hela världen tycks full av sörjande barnbarn som man alltid, i vanliga fall, träffar regelbundet, vilket jag starkt betvivlar i många fall i en värld full av skilsmässor och nya parförhållanden med barn från olika håll.
Fb-grupperna ger mig bilden av att i min ålder är man intresserad av vädret, av att säga God morgon och God natt och av kaffe. Det är otroligt vad kaffet, speciellt på morgonen, verkar ha stor betydelse. Det är sällan det skrivs något med riktig substans i grupperna, även om det så klart händer.
Jag är inte heller van vid att man inte anser sig ha något att prata med mig om. Vad jag vet är jag mycket lättpratad.
Är det så att denna coronatid får oss att inse vilka vi är i omvärldens ögon? Inte tror jag att vi efter detta kommer att kunna återta våra förlorade positioner. Om vi ens kommer att vilja det. Kommunikationen kommer kanske att reduceras till God morgon och God natt och hjärtan och gubbar som  ler, skrattar, gråter eller är arga. Ur led är tiden, och mångas inre ödslighet är säkert på tillväxt.

En konstlad värld med många osanna bilder

När jag på morgnar och kvällar har scrollat igenom nya inlägg i fb-grupperna med "Gomorgon alla goa vänner" och "Gonatt alla goa vänner" känner jag mig nästan bedrövad. Jodå, det finns de som har träffats och blivit vänner för livet på en båtfärd, som jag tidigare har skrivit, och så finns det naturligtvis de som verkligen känner varandra irl. Men för många är nog dessa fb-vänner  nästan som låtsaskompisar.

Nej, vi känner inte varandra för att vi har läst lite om varandra på fb. Man kan ana vissa saker som att det är en människa som vill ha kontroll, eller man kan  nästan ana tvångsmässiga drag hos någon, men vi VET inte. Och man kan absolut inte bedöma en person efter fb. Jag tänker ibland på gamla bloggerskan Dagny, som får mejl från sina fans. " De tycker att de känner mig." sade hon i en intervju för att tag sedan.

Och när man inte känner en person ska man kanske också vara lite försiktig och inte gå för nära i sina ord, varken i hat eller kärlek Kan man tycka!

Casanova hade inte internet

Han är väl historiens mest kände förförare, den allom bekante Casanova. Men vari låg den förtrollning han spred? Han lär ju inte ha sett så bra ut, men kvinnorna föll pladask för honom.
Ja, han hade förvisso inte tillgång till internet. Då hade nog inte framgången varit så stor.
Internet avslöjar nämligen ibland hur man sprider sina gracer, hur man ger komplimanger till höger och vänster, inviterar till möten, talar om att någon ser bra ut, har snygga kläder etctera. Hur man knyter fördjupade kontakter på Messenger eller lite allmänt flirtar och delar ut kramar och hjärtan.
Men hallå, vem vill ha en sådan karl?
Casanovas hemlighet var ju att han fick varje kvinna att känna sig fullständigt unik och ensam om hans kärlek och uppmärksamhet. Den konsten missar många av dagens äldre herrar . Tror de verkligen att de blir attraktiva genom att smeta ut sig och bli till facebook-gruppernas egna allmängods? Hur dumma är de?

Facebook är inte verkligheten

Jag brukar berätta att när jag gick på Lärarhögskolan för att utbilda mig till folkhögskollärare i estetiska ämnen och moderna språk, fanns det något man kallade mytbilder i ämnet bild.Det var de bilder som berättade den friserade bilden från våra liv, lyckliga, leende familjer, som kanske i själva verket var på gränsen till upplösning, till exempel.
Således kan vi inte bedöma främmande människor efter vad de lägger ut på facebook.
Att ha olika intressen är inte samma sak som att vara "väsensskild" för ens väsen visar sig knappast på den information man lägger ut på facebook.
Så faller det naturligtvis också på sin egen orimlighet att man kan bli nära knuten till någon genom meddelanden på facebook utan att ha haft kontakt irl. Och skimret faller och efterlämnar den grå vardagen.

Med orden som en sköld

Igår och idag har jag haft långa telesamtal med två gamla skrivarvänner. Vi känner varandra irl, för vi har i  ett par decennier tagit del av varandras tankar i dikter och berättelser.
Det känns tryggt att tala med dem.
Annat känns mindre tryggt. Igår tänkte jag att jag måste sluta skriva, för jag använder orden som en sköld mot mina känslor i stället för som ett verktyg att kommunicera dem. Och nu handlar detta inte om Mr, så du behöver inte fundera över det skrivna!
Detta är förfall. När du använder din verbala förmåga till att kamouflera ditt inre, då ska du vara försiktig med att skriva och kanske att tala!

Rör inte mina känslor!

Jag tror att man i en dålig relation till slut blir så känslomässigt skadad att det inte längre finns någon återvändo till ett normalt känsloliv.
Igår råkade jag titta i mina anteckningar i februari. Och vad såg jag? Jo Mr hade inte ringt som vanligt en lördag lite innan det blev slut. Och när någon alltid ringer en viss tid blir åtminstone jag stressad. Sett i backspegeln var då den nya tanten redan på ingång.

Efter tio år av nedvärderingar, maktkamp och trakasserier blir naturligtvis detta kronan på verket, nämligen att hitta någon annan när jag inte var tillräckligt i form för att ta emot besök. För detta att jag skulle bli omhändertagen, om jag behövde omsorg, var nog det enda jag hade trott på.Och så trixsa med mig tills jag blev så upprörd att jag bröt!
Hur förklarar jag för någon annan vad som händer med en i en ständig rädsla? Hur det känns att få de förtroenden man har gett kastade tillbaka till en? Hur det känns när partivänner har fått mejl och telefon med någon sorts förtal från den människa man är knuten till? Hur det känns när släkt, barn och vänner har fått brev och telefon? När man hånas och trakasseras för den man är och för det man har åstadkommit?  När det man har sagt förvrängs till oigenkännlighet. När man aldrig får någon empati vad som än händer?
Hur in i helvete kunde jag vara så korkad att jag återgick gång på gång? För att nu känna mig så skadad att jag inte ens orkar tänka på en ny relation. Relationer ger mig så dåliga vibbar, de väcker min ångest och min rädsla.
Jag kan känna, jag kan se, men jag skulle inte våga ge mig in på en ny känslobindning. Inte nu, kanske aldrig mer.
Det borde skrivas böcker om sådant här Men jag vet vad som skulle hända om jag skrev... så det nöjet ger jag inte!

Är sexfixeringen begynnande demens?

 Vad är det som gör att vissa, ska vi kalla dem äldre herrar eller gamla gubbar, är så sexfixerade? De riktigt frossar i att tala om sex Jag hade bekymmer med två i min fb-grupp, som jag tidigare har skrivit. En fick jag till slut utesluta, men han svor också, frånsett att han alltså sade sig ha stånd och vara kåt hela tiden, Den andre försvann själv.
Men de är ju inte de enda. Det verkar frossas på olika håll. I en 70 plus grupp blev det ganska kul när en av damerna lugnt konstaterade att det inte var så vanligt att en 70 plus man kunde ha ett "normalt" sexliv. Orsaken till sexfixeringen sägs ju ibland vara en begynnande demens, som kan ta sig sådana uttryck.
Ja, vilka bekymmer! Och äldre kvinnor som vill ha en älskare ska naturligtvis söka bland något yngre män.
För risken finns alltid att det är mycket snack i liten verkstad!

Så påminner jag om att det går att kommentera mina inlägg!

Nonsenssnack

Jag ogillar nonsenssnack. Det lär vara typiskt för introverta. Och jag är nog en blandning av att vara introvert och extrovert.Fester och bjudningar, där man pratar om i stort sett ingenting, tråkar ut mig till den grad att jag ofta inte går på dem.
Jag önskar att jag hittade människor som uppskattade det jag är och har. Som gillade mina böcker (mer än 3000) mina skivor av olika slag, mina akvareller och det jag skriver. Att jag slapp få veta att jag borde gå ner i vikt, för det vet jag redan, och att jag borde hålla bättre ordning hemma, för det vet jag också redan,
Men, jag har totalkoll på min ekonomi!
Det känns som om jag levde i en total kontaktlöshet. Vem är man då?

20 veckor

Det är nu 20 veckor sedan jag isolerade mig. Med tanke på riskgrupperna kändes/känns detta nödvändigt.
Nu när smittspridningen ökar på många håll, och Blekinge har blivit rödlistat i Norge, börjar det kännas rätt så hopplöst.
Visserligen har jag en del telefonkontakter med barnen, släkt och några vänner, men isoleringen känns ändå jobbig.
Det är svårt att få kontakt på sociala medier, om man menar verklig kontakt, och inte bara en massa fåniga God morgon, God kväll hälsningar till alla "goa vänner" (över 6000 medlemmar ibland) 
Sedan är det naturligtvis skillnad på ens privata facebook, där, åtminstone jag, mest har personer som jag känner väl
Men det är nog lättare om man är man.Då reagerar ju till och med tanter på uteslutningar! 
Om man upplever att man är vänner och känner varandra i denna konstlade miljö, då vet jag inte vart vi är på väg i kontakten mellan oss människor. 
Bloggvärlden var helt annorlunda. Där gav man av sina tankar och diskuterade saker Här skickar man en tumme upp eller ett hjärta eller en gubbe som ler, skrattar, gråter eller är ilsken.
Vad är det för sorts kontakt? Hur sjukt kan det bli?

Coronahår

Selfies

En olycka händer så lätt...

Det kunde nog ha gått riktigt illa i tisdags när jag klippte det höga gräset med trimmer. Sladden hade trasslat sig, och jag satte mig i en trädgårdsstol för att reda upp detta.
Då sjönk ena stolsbenet ner i gräset, och stolen välte med mig i.Jag slog i höften och huvudet och var så snurrig efteråt att jag mindes att jag hade ringt ett telefonsamtal, men hade inte en aning om vad som hade sagts.
Problemet var hur jag skulle resa mig,för jag har ont i knäna.
Jag låg en stund och försökte fundera hur jag skulle göra.Men jag lyckades ligga på knäna, sätta ena foten i marken och häva mig upp på den omkullvälta stolen.
Tror att mina mulliga höfter räddade mig från en bruten höft.
Sedan hade jag svårt att gå ett par dagar.

Numera har jag dock alltid en mobil med mig.
Detta efter en händelse för några år sedan.
Jag var ute i trädgården och vattnade sent en kväll. Grannarna hade fest, hörde jag. Så skulle jag trycka till en sådan där lykta som lyser när det är mörkt när den har samlat upp solljuset. Lyktan gick sönder, och jag for ner i rabatten, och där låg jag med ansiktet neråt medan det iskalla vattnet forsade över mig. Efter en stund lyckades jag dock ta mig upp genom att ta tag i grenar i buskarna. Men jag förstod då att det var ganska farligt för en gammal människa att gå ut i trädgården sent en kväll utan larm eller mobil med sig. 
Sedan kom Mr ner, han som skulle ha varit där, men som hade blivit så arg över ett av mina blogginlägg att han hade missat tåget till den beställda biljetten. Men tack vare den där vurpan blev vi vänner igen- den gången!
Ja och om vi ska tala mera om fall...
Sista gången jag cyklade, för några år sedan, hade jag inte cyklat på grund av en benskada på två år. Det gick lite svajigt i början, ni vet hur det ser ut när barn lär sig cykla, men sedan gick det bra, Jag gjorde bara en kort tur, och så skulle jag hoppa av. Tog tag i brevlådan och hoppade ner med ett ben på båda sidor om ramen Skulle sedan ta över högerbenet, men lyckades inte, utan fick cykeln  med mig och föll i gatan med den över mig. Som tur var fanns det grannar ute som hjälpte mig upp, och så kom det inga bilar på gatan just då. Men jag har inte vågat cykla, annat än på min träningscykel, sedan dess
Ja, och så ytterligare ett fall. Jag var på väg till jullunch som mitt fack bjöd på. Det var högt med snö och jag gick på trottoaren. När jag kom till slutet av den var det ett snöre över vägen. Vägen tillbaka var lång, så jag försökte stiga över snöret, men fick det runt benet och föll i gatan. En person passerade förbi, dock utan  att hjälpa mig. Lite omtumlad och något försenad intog jag sedan jullunchen.

Inget allmängods

 I  vissa lägen känner jag mig både gammal och konservativ. Jag skulle till exempel inte dansa tryckare med en okänd, knappt ens med någon jag känner. Det är väl inte rimligt att för att det spelas musik ska jag gå med på att en karl hänger och klänger på mig. Jag är väl ingen prostituerad, inget allmängods!
Liknande är det på nätet. Jag har mycket svårt för den där kram och puss kulturen som råder ibland.
Singelgruppen, som jag gick in i en andra gång, blev jag utesluten från i torsdags. (Jo, jag är inte den enda som har drabbats av detta!) Orsaken var minst sagt oklar. Och mycket konstig, då jag hela tiden hade gott om kommentarer och aktivitet på de inlägg jag gjorde. Det var visst fel, för folk skulle inte tycka något, utan man skulle helst söka en ny relation, och denna skulle man bli intresserad av beroende på hur lång personen var och var den bodde. Inga diskussioner! Jag påstods  vara påstridig och gnällig. Det där med påstridigheten gav min son ett stort skratt.
Fast i detta fallet var jag inte det. Man kan inte vara särskilt påstridig när man berättar om solglasögon man inte hittar eller hur man har trillat i trädgården eller ger ett recept på en soppa.  Det sista jag gjorde var ett inlägg med ifrågasättande av om en grupp på 1427 personer kunde fungera som grupp och vilka kriterierna för en grupp var. Då åkte jag ut. Officiellt för det ovan nämnda, fast egentligen var det nog för att jag hade klagat till fb-gruppens ägare på  moderatorn, som jag ansåg vara totalt inkompetent Moderatorn hade nämligen plockat bort två inlägg, ett från mig och ett från en annan medlem, och dessa hade varit helt oskyldiga.
Som jag tidigare har skrivit lämnade jag gruppen tidigare för att jag inte gillade den nye moderatorn, men sedan kom jag alltså tillbaka.
Det är ingen förlust att inte vara med. Jag har kontakt med flera därifrån, och flera är också med i min egen fb-gupp Fria 40-talister. Och fler har anslutit sig de senaste dagarna.
Gruppen var rätt så tråkig. Det fanns några få som gjorde intressanta inlägg, men mest var det nonsens och ett evigt gnällande (där kan man tala om gnällande) om hur ensamma de var sedan de blivit änkor (eller änklingar). Jag hade haft helt andra förväntningar på en singelgrupp, nämligen att många gillade singellivet, men gärna ville ha nya vänner. Det visade sig också att många ville ha det så, när jag ställde frågan. Men det var nog också fel. Helst skulle man väl möta den Stora kärleken efter 70 år!
Folk  verkade ointressanta och oengagerade, med några undantag när. En del av dem finns alltså i min egen grupp.
Det var också något konstigt i singelgruppen. Man fick skriva till vem som helst i gruppen, som man ville ha kontakt med, stod det. Vaddå skriva? Så dök det upp viftande nallar med hjärtan som flög runt från män som sökte kärestor. En som jag intet ont anande tog in i min privata fb-grupp skickade ett God morgon kl.4, så det plingade till och väckte mig. Han åkte ut från min fb liksom någon annan. Flera backade jag innan de kom så långt.
Man blir väl inte någon annan för att man går med i en fb-grupp?
Det är ju väldigt närgånget att skriva pussar och kramar och göra inviter till en gammal tant på 77 år. Nej, det gillade jag inte! Undrar om någon klagat?
Jag brukar inte söka kärlek. Snarare har jag flera gånger drabbats av intensiva förälskelser, och det har inte alltid varit så bra.
Ibland, när jag möter någon på nytt i mina drömmar, undrar jag om jag någonsin har glömt...

Att söka eller drabbas av kärlek

 En ny värld har visat sig för mig i singelgruppen som jag är med i. Jag trodde att om man blev änka 70 plus, då satte man sig med katten i knäet och stickade och träffade eventuella barn och barnbarn  och hade kafferep med sina gamla väninnor.
Inte kunde jag föreställa mig att så många kvinnor är ute och söker en ny partner i den här åldern, ja, en del påstår till och med Den stora kärleken.  Och många är jätteduktiga, de tränar med Sofia varje dag, de går på utegym, och de cyklar runt, Vi som inte gör det håller tyst. Jag söker nya vänner i Blekinge Dem jag hade är antingen, sjuka, döda eller utflyttade. Och jag har sett att det finns personer som jag gärna skulle träffa inte alltför långt bort. Efter coronatiden.
Men samtidigt undrar jag vad man förväntar sig i vår ålder. Hur pigga, alerta och potenta är folk i verkligheten? 
Någon föreslog mig till en grupp Singlar 60 plus. Han var själv fyllda åttio år, Tja, jag anser mig i vart fall inte höra hemma där.
Senaste exet hade visst träffat någon - om det nu håller i sig- som var ute och sprang i motionsspåret och trillade omkull, medan han själv linkade runt med sin käpp i ett annat spår. Så kan det ju bli. 
Exfästmannen i Italien vindsurfar och kör tävlingscykel, och exmaken i Lund "går som en gasell" enligt vår dotter.
Själv har jag ont i benen och måste ner i vikt... fortfarande.
Nej, jag söker ingen ny kärlek. Tror inte ens att man kan söka på det sättet. Men känner jag mig själv rätt, så drabbas jag väl förr eller senare Om inte de senaste tio åren vaccinerat mig. Och vem vet vad som finns förborgat djupt inom en av  gamla, oförlösta kärlekar? Det finns kanske många, omedvetna, känslomässiga hinder.

Utan livlina i coronatid

Nu är det 15;e veckan som jag är isolerad, fast den senaste tiden har jag i alla fall pratat IRL med någon granne och med dem jag hämtat varor av i affären. Det är slut på hemkörningen, så nu får jag hämta på lastningskajen, men gör beställning per mejl eller E-handel.
Jag har känt mig mycket energilös och har med förskräckelse insett att jag har gripit olika livlinor i mitt liv för att komma igenom händelser, sorger och annan smärta. Det har varit arbeten och det har varit uppdrag, som har gjort att jag har bedövat mig och gått vidare med traumatan inbäddade och förborgade.
Nu i denna coronatid fanns plötsligt inte en enda livlina. Redan i slutet av  2019 hade jag börjat förändring genom att efter 25 år lämna min loge. Det var meningslöst eftersom mötena låg på kvällstid och två mil bort, och det har blivit allt svårare för mig att köra bil i mörkret.
När jag hade ställt samman texter och bilder från mina 25 år i skrivarklubben, lämnade jag den.
Och så var det kontakten med Mr som jag släppte- på nytt- men den här gången gick det ju lätt eftersom en annan tant redan var på ingång (eller hade gått in?). Nu är det lugnt, och det är bra.
I rannsakans tid  och med tankar på hur det varit kan jag idag inte alls förstå att det blev så lång tid som tio år. Jag får skylla på att livet i en by inte alltid är så intressant.
Under dessa veckor har jag stått ansikte mot ansikte med mig själv och inte haft en chans att komma undan alla undanträngda känslor. Jag har gråtit mig igenom vissa dagar, utan att veta varför jag har gråtit, jag som inte brukar kunna gråta, men det har varit som om det har funnits drivor av oförlöst sorg inom mig som nu äntligen fick sitt utlopp. Det har varit renande.
Kontakterna med omvärlden har skett i telefon, per mejl och i de sociala medierna, där jag fått många intressanta kontakter i grupper som jag är med i. Efter denna tid ska vi också samlas åtminstone i södra Sverige.
Min trädgård är en äng. Trädgårdsmästaren kommer och klipper häckarna nästa vecka. Innan dess ska jag försöka få bort en del av ängen.
 Det enda som har delat in min dag är sommarpratarna kl. 13, som har varit mycket intressanta hittills, tycker jag.

Jag sitter alltså ofta på altanen och lyssnar på sommarpratarna.

Min bok.