Erfarenhet är både bra och dåligt att ha. Man lör sig känna igen saker, Förvisso. Häromdagen kom jag att tänka på en gammal relation på 1980-talet, som nog var farligare än jag insåg då. Mannen ifråga var mycket polerad och tjusig, skild och hade vårdnaden om ett barn.En gång hade jag kontakt med hans omgifta exhustru, som tyckte att jag skulle titta i förrådet så fick jag se märken efter knivar som han hade kastat mot henne. Mig kastade han inga knivar emot, men en gång, när jag hade arbetat och övernattat på en kurs på ett hotell, hotade han med att slå ett paraplyställ i tjockt trä i huvudet på mig. Han lyfte det och skulle slå när jag skrek. Jag minns bara att han slog mig en gång, men jag minns att jag hade blåmärken. Den gången tyckte han att jag var kritisk till hur han fostrade sitt barn, vilket dessutom inte var sant. Då slog han mig i huvudet så att jag fick ont i nacken och funderade över att åka till sjukhuset.
Varför jag stannade? Ja, det frågar man sig. Relationen var mycket tight och intensiv samtidigt. Som sådana relationer, där man trots allt stannar kvar, nog ofta är. Jag stannade, med pauser ibland, under ett och ett halvt år.
Men det värsta var nog de paranoida idéerna, som var helt grundlösa. En gång skulle han ut med sina arbetskamrater, men ville inte tala om var han var, för han trodde att jag skulle komma dit och ställa till liv. Helt sjukt! Något sådant fanns inte på kartan. Jag har heller aldrig gjort något liknande, Och varför skulle jag göra det?
Ibland undrar man var folk får sina farhågor ifrån. Visst, jag kan ha hårda nypor, men det måste finnas en grund för dem! Jag har lärt mig att se paranoida ränder hos folk! Och att akta mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar