Jag går nu in i vecka 35 i min isolering. Julen närmar sig. En del har redan satt fram julgranen, och det är ännu inte förste advent. Jag gillar inte sådant.
Livet känns framtidslöst. Körde förbi restaurangerna i Ronneby där Mr och jag brukade äta. Och jag tänkte att det måste vara enklare att bo på en plats, där det inte finns några minnen.Nu ska jag inte hämta vid järnvägsstationen eller i Backaryd till jul och inte lämna efter jul.Han höll ibland sin hand på mitt lår när jag körde till Backaryd efter ett besök här. Tio år är en lång tid. Jag tänker på en dikt som jag har i min bok som heter avsked och som slutar "ibland det sista avskedet i livet". Vi vet aldrig när det är sista gången vi ses. När jag vinkade adjö vid tåget i april 2019 anade jag inte att det nog var sista gången i livet.
Och Bellman är också borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar