Jag tror att man i en dålig relation till slut blir så känslomässigt skadad att det inte längre finns någon återvändo till ett normalt känsloliv.
Igår råkade jag titta i mina anteckningar i februari. Och vad såg jag? Jo Mr hade inte ringt som vanligt en lördag lite innan det blev slut. Och när någon alltid ringer en viss tid blir åtminstone jag stressad. Sett i backspegeln var då den nya tanten redan på ingång.
Efter tio år av nedvärderingar, maktkamp och trakasserier blir naturligtvis detta kronan på verket, nämligen att hitta någon annan när jag inte var tillräckligt i form för att ta emot besök. För detta att jag skulle bli omhändertagen, om jag behövde omsorg, var nog det enda jag hade trott på.Och så trixsa med mig tills jag blev så upprörd att jag bröt!
Hur förklarar jag för någon annan vad som händer med en i en ständig rädsla? Hur det känns att få de förtroenden man har gett kastade tillbaka till en? Hur det känns när partivänner har fått mejl och telefon med någon sorts förtal från den människa man är knuten till? Hur det känns när släkt, barn och vänner har fått brev och telefon? När man hånas och trakasseras för den man är och för det man har åstadkommit? När det man har sagt förvrängs till oigenkännlighet. När man aldrig får någon empati vad som än händer?
Hur in i helvete kunde jag vara så korkad att jag återgick gång på gång? För att nu känna mig så skadad att jag inte ens orkar tänka på en ny relation. Relationer ger mig så dåliga vibbar, de väcker min ångest och min rädsla.
Jag kan känna, jag kan se, men jag skulle inte våga ge mig in på en ny känslobindning. Inte nu, kanske aldrig mer.
Det borde skrivas böcker om sådant här Men jag vet vad som skulle hända om jag skrev... så det nöjet ger jag inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar