Det är nu 20 veckor sedan jag isolerade mig. Med tanke på riskgrupperna kändes/känns detta nödvändigt.
Nu när smittspridningen ökar på många håll, och Blekinge har blivit rödlistat i Norge, börjar det kännas rätt så hopplöst.
Visserligen har jag en del telefonkontakter med barnen, släkt och några vänner, men isoleringen känns ändå jobbig.
Det är svårt att få kontakt på sociala medier, om man menar verklig kontakt, och inte bara en massa fåniga God morgon, God kväll hälsningar till alla "goa vänner" (över 6000 medlemmar ibland)
Sedan är det naturligtvis skillnad på ens privata facebook, där, åtminstone jag, mest har personer som jag känner väl
Men det är nog lättare om man är man.Då reagerar ju till och med tanter på uteslutningar!
Om man upplever att man är vänner och känner varandra i denna konstlade miljö, då vet jag inte vart vi är på väg i kontakten mellan oss människor.
Bloggvärlden var helt annorlunda. Där gav man av sina tankar och diskuterade saker Här skickar man en tumme upp eller ett hjärta eller en gubbe som ler, skrattar, gråter eller är ilsken.
Vad är det för sorts kontakt? Hur sjukt kan det bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar