Jag gick i en skog med björkar, och jag gick och gick och gick, för jag hade gått vilse. Samtidigt var jag i drömmen så lycklig över att jag kunde gå så långt.
Så vaknade jag med stark hjärtklappning och lade mig tillrätta om jag skulle dö. Jag dog inte. Inte nu på morgonen i vart fall.
Jag upplever att jag lever under starkt inre tryck. Det är möjligt att gamla människors känslor kan te sig löjliga, också av andra äldre, men för oss som upplever dem är de naturligtvis ytterst verkliga.
Förr tänkte jag aldrig på vilka intressen vi som var förälskade hade. Jag hade en pojkvän som gillade fotboll och texasfilmer som inte alls var i min smak, och jag hängde uttråkad med. Vi var ihop i flera år.
Och min italienske fästman simmade långt, långt ut på havet medan jag satt på stranden, och hans mor höll sig hemma för hon fick huvudvärk när hon såg detta. Och så spelade han volleyboll och laget fick en guldmedalj, som smältes om till våra förlovningsringar.
Jag är ledsen. Vi var oaktsamma med varandra Säkert jag också.
För nog känns detta i allra högsta grad som en verklighet. Men en onåbar sådan mellan två människor, oförmögna att kommunicera.
Igår tvättade jag fönstret, där ljusstaken nu står. Detta är konkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar