Pessimist?

Jag är pessimist, påstod en ännu levande ex-fästman när jag häromdagen hade svarat på hur jag hade det.
Men att vara nedstämd är inte samma sak som att vara pessimist. Dessutom avskyr jag den där stilen att allting är så bra, så bra, hur jävligt det än är.
Nu är jag förvisso privilegierad med bekvämt boende, en skön trädgård, och bilen två meter från huset, men det handlar inte om detta. Jag är van vid att höras och synas och att få ge mina synpunkter och debattera. Att räknas. Nu är vi 70 plussare reducerade till några som ska hålla sig undan, och det mesta tycks handla om människor som inte får krama sina barnbarn/barnbarnsbarn. Hela världen tycks full av sörjande barnbarn som man alltid, i vanliga fall, träffar regelbundet, vilket jag starkt betvivlar i många fall i en värld full av skilsmässor och nya parförhållanden med barn från olika håll.
Fb-grupperna ger mig bilden av att i min ålder är man intresserad av vädret, av att säga God morgon och God natt och av kaffe. Det är otroligt vad kaffet, speciellt på morgonen, verkar ha stor betydelse. Det är sällan det skrivs något med riktig substans i grupperna, även om det så klart händer.
Jag är inte heller van vid att man inte anser sig ha något att prata med mig om. Vad jag vet är jag mycket lättpratad.
Är det så att denna coronatid får oss att inse vilka vi är i omvärldens ögon? Inte tror jag att vi efter detta kommer att kunna återta våra förlorade positioner. Om vi ens kommer att vilja det. Kommunikationen kommer kanske att reduceras till God morgon och God natt och hjärtan och gubbar som  ler, skrattar, gråter eller är arga. Ur led är tiden, och mångas inre ödslighet är säkert på tillväxt.