Sverige har förvandlats på många sätt under pandemin, Det är inte bara så att det är delvis nerstängt, utan det målas också upp en bild, som i vart fall inte jag känner igen. Hela landet tycks bestå av 70 plussare som har barn, barnbarn och ev. barnbarnsbarn, och de tycks alla bo precis i närheten av varandra och längta efter att få kramas. Verkligheten med de många skilsmässorna och dina barn och mina barn och våra barn, samt det faktum att man i många familjer bor långt ifrån varandra, ja, kanske till och med i andra länder, tycks inte existera längre, Bilder, som skildrar en falsk idyllisk verklighet kallades när jag läste Bild på lärarhögskolan för mytbilder. I själva verket har kanske samvaron snarast varit som det kan vara i familjer i en Norénpjäs.
Och kan man gissa att många är glada över att slippa fira julen med släkten! Men detta antyds bara försiktigt ibland.
Igår läste jag något intressant i ett inlägg som handlade om hur kvinnor blir behandlade ibland. Där stod det att misshandel inte bara var slag, och det vet vi ju. Men även ett flirtande och mejlande med andra kvinnor på ex. internet- eller i verkligheten- var ett slags misshandel. Jo, så kan det nog kännas. Men den sortens män som uppträder så skulle aldrig få en seriös relation med mig.Jag skulle må alltför dåligt av ett sådant, i mina ögon, vulgärt uppträdande, och jag beklagar kvinnor som måste stå ut med att ständigt åse sin partners öppna fladdrande och smickrande. Känner dessa kvinnor inte sitt eget värde?
Vi närmar oss ju här också, menar jag, en sorts romansbedrägerier. Kvinnor, som kanske är i känsliga postitioner, kan ju bli berörda och verkligen tro att det finns djupa känslor i männens tramsande.I själva verket handlar det väl om uppförandekoder. Man uppträder helt enkelt inte så. Jag har nu varit elva år på facebook. Då känner man koderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar