Jag har känt mig mycket energilös och har med förskräckelse insett att jag har gripit olika livlinor i mitt liv för att komma igenom händelser, sorger och annan smärta. Det har varit arbeten och det har varit uppdrag, som har gjort att jag har bedövat mig och gått vidare med traumatan inbäddade och förborgade.
Nu i denna coronatid fanns plötsligt inte en enda livlina. Redan i slutet av 2019 hade jag börjat förändring genom att efter 25 år lämna min loge. Det var meningslöst eftersom mötena låg på kvällstid och två mil bort, och det har blivit allt svårare för mig att köra bil i mörkret.
När jag hade ställt samman texter och bilder från mina 25 år i skrivarklubben, lämnade jag den.
Och så var det kontakten med Mr som jag släppte- på nytt- men den här gången gick det ju lätt eftersom en annan tant redan var på ingång (eller hade gått in?). Nu är det lugnt, och det är bra.
I rannsakans tid och med tankar på hur det varit kan jag idag inte alls förstå att det blev så lång tid som tio år. Jag får skylla på att livet i en by inte alltid är så intressant.
Under dessa veckor har jag stått ansikte mot ansikte med mig själv och inte haft en chans att komma undan alla undanträngda känslor. Jag har gråtit mig igenom vissa dagar, utan att veta varför jag har gråtit, jag som inte brukar kunna gråta, men det har varit som om det har funnits drivor av oförlöst sorg inom mig som nu äntligen fick sitt utlopp. Det har varit renande.
Kontakterna med omvärlden har skett i telefon, per mejl och i de sociala medierna, där jag fått många intressanta kontakter i grupper som jag är med i. Efter denna tid ska vi också samlas åtminstone i södra Sverige.
Min trädgård är en äng. Trädgårdsmästaren kommer och klipper häckarna nästa vecka. Innan dess ska jag försöka få bort en del av ängen.
Det enda som har delat in min dag är sommarpratarna kl. 13, som har varit mycket intressanta hittills, tycker jag.
Jag sitter alltså ofta på altanen och lyssnar på sommarpratarna.
Min bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar