Min mor hade sökt mig på skolan. Jag hade mobilen med mig, men sekreteraren hade tyckt att min mor lät så pigg att hon inte brydde sig om att ringa upp mig! Just när jag gick från matsalen till ett styrelsemöte i skolans bibliotek, på vägen, fick jag kännedom om min mors samtal, ringde upp och fick då av min bror veta att pappa hade gått bort ett par timmar tidigare. Så medan jag åt tårta blev jag faderslös utan att veta om detta på ett par timmar!
Så hade vi styrelsemötet, det fanns ju ingen möjlighet att ställa in det. Ordföranden informerade om vad som hade hänt.
Efter mötet hade vi planerat att i arbetsutskottet ha ett möte om stadgarna. Vi var tre personer där, min kyrkoherde, ordföranden (då egentligen vice ordförande) och jag. Jag ville gå hem då, jag hade ju fått besked om min fars bortgång, men det gick inte herrarna med på. Vi skulle ha mötet!
I alla år har jag funderat över varför jag inte helt enkelt gick. Det har alltid känts otroligt vanvördigt att sitta på ett möte och diskutera en skolas stadgar när min far just hade lämnat jordelivet!
Efter detta var det en sorts konstig fest, som varje år hedrade skolans grundare, men den fick de givetvis ha utan mig!
Jag har många gånger tänkt att den där händelsen med det påtvingade mötet på någon som just fått budet om en förälders död, på många sätt visade hur folk var däruppe.
Självklart kan man inte må bra i en sådan miljö! Eller?
Frid över pappas minne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar