Mental trötthet

Min trötthet är stor sedan ganska lång tid nu. Det är en sorts mental trötthet som jag har svårt att tackla.
Kanske är det så att jag den dagen, för ungefär ett år sedan, då jag ringde en god vän, som jag hade känt i många, många år, och fick höra att hans telefon var stängd, och sedan fick veta att han hade dött cirka en månad tidigare, på något sätt har fått mig att inse att livet är i sitt sista skede. Flera av mina bästa vänner - och de gamla tonårskärlekarna- är borta nu. Jag är kvar. Ibland kan det nästan kännas lite triumferande att jag var den som överlevde dem, även om vi inte hade haft kontakt på många år.

Nätet är märkligt. Där hittade jag dödsrunan över en av de människor som gjort starkast avtryck i mitt liv, en dansk som jag umgicks med det sista året i gymnasiet i cirka ett år framåt. Det var han som gjorde mig intresserad av konst när han visade mig Köpenhamns fina museer. Vi bröt kontakten lite efter min student och sedan har jag varken sett honom eller hört något av eller om honom.
Och så på nätet läser jag om hans död, sjukdomen som föregick den, om vilken fantastisk och engagerad lärare han hade varit, och jag kan se de böcker i historia som han författade. Märkligt att flera år efter hans död se avtrycken som hans liv har gjort hos många.

Ord som har sagts och som inte borde ha sagts, andra ord som aldrig blev sagda. Hårda ord i brev som man kan ångra efteråt. Människor som man svek, och människor som svek en.

Livet är skört som en porslinsdocka. Och en dag är allting passerat och för sent. Den som överlever i oklara situationer är den som får bära bördan. Bördan i vissheten att saker borde ha gjorts eller blivit annorlunda. Egentligen.