Den 29 december 1994 fick jag ett samtal hem till mitt hus i Bräkne-Hoby, där jag vistades för tillfället, från en sekreterare på Oskarshamns folkhögskola, där jag var rektor.
Upprörd meddelade hon att vår ordförande hade omkommit i en bilolycka under natten på väg från Kalmar.
Jan Arvid Hellström, biskop i Växjö stift, var alltså ordförande i skolans styrelse när jag anställdes. Jag gillade honom! Och jag har kvar ett papper från honom som han bifogade mitt nya anställningsbevis i december 1993, när mitt förordnande hade ändrats från ett 5-årigt till ett tillsvidareförordnande.
"Från stiftets sida är vi glada över Dig" skrev han.
Jag har haft goda anledningar att ta fram detta papper och minnas de orden när det senare stormade under hans efterträdares, biskop Anders Wejryds tid. Jag tror inte att jag hade kommit bort från skolan om Jan Arvid H. hade fått leva och hade varit kvar som ordförande.
Men, beskedet om olyckan den dagen var en chock för mig som för många andra. Jag minns att jag försökte få tag på ett litet kors, för sådana hade jag bara i lägenheten i Oskarshamn och inte i huset i Blekinge. Jag var under nio år dubbelboende, och allt fanns ju inte i dubbel uppsättning.
I ett halvt chockat tillstånd var jag i kyrkan och på andra ställen, men här fanns inga kors att köpa. I samband med detta brände jag också brev som jag inte ville att eftervärlden skulle läsa. De var mina privata och hade givetvis inget med den döde biskopen att göra. Men det var precis som om jag själv hade blivit mera dödlig efter denna olycka.
På något sätt har olyckan följt mig. Varje gång när det ska bli dåligt vinterväder, och jag har planerat att köra någonstans, men tvekar, har jag tänkt på den.
Jag var tillsammans med andra i styrelsen på begravningen i Växjö domkyrka och samlingen efteråt.Senare gravsattes han på Öckerö. I Växjö var det, givetvis, massor av folk.
Och jag minns att jag tänkte på de präster som höll i begravningsgudstjänsten i Växjö domkyrka att här stod de och tjänstgjorde, och jag visste att det för några var en vän som var död.
Jag minns stunden i kyrkan mycket tydligt, och jag kände osäkerhet inför vad som skulle komma på skolan.
Det var tur att jag inte visste det!
Så har idag klockan vridits tillbaka tjugo år för mig och säkert för många andra. Tänk att det är så länge sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar