Vissa saker irriterar mig mer än andra saker, det har säkert ni som har följt min blogg ett tag upptäckt.
Jag reagerar starkt på mobbning.
Och jag reagerar starkt på feghet.
Höjden av feghet och ynkedom tycker jag det är när man döljer sig själv bakom anonymitetens skydd och samtidigt vräker ur sig mot personer som har uppgett sin identitet. Detta är faktiskt en mycket stor oförskämdhet.
Idag har jag gett sådana synpunkter till en av dessa anonyma på en blogg. Men det var inte mot mig som han (förmodar jag) hade vräkt ur sig, utan mot en namngiven och i vissa kretsar känd man.
När jag hade skrivit mina kommentarer tänkte jag att bakom den anonyma masken finns säkert en person som aldrig någon vågar säga emot. Då kan man ju fortsätta hur länge som helst med sitt uppträdande.
Auktoritetsrädsla förstår jag inte alls. Jag känner ingen som helst extra respekt för människor med titlar eller höga samhällspositioner. Inte det minsta. Jag förstår inte heller de som kryper och lismar för höga herrar.
- Att du vågar! kunde en av sekreterarna på ett av mina tidigare jobb säga.
Vaddå våga?
Vissa personer (läs herrar) ska faktiskt sättas på plats!
Det kan vara värt att försöka göra detta, till och med om man själv åker ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar