I landstinget här i Blekinge höjdes röster från SD om utländska läkares svenskkunskaper. Ja, det är viktigt att man kan bra svenska. Och det kan man ofta inte. Jag pratade en gång med en kvinnlig läkare i Göteborg, som hade ett svenskt namn, men kom från Asien någonstans. Jag förstod inte vad hon sade, och hon förstod inte min skånska på telefonen. Sjuksköterskan, som jag pratade med, intygade att hon var mycket svår att förstå!
Å andra sidan är det ju också bra om invandrade får tala med en läkare på sitt eget språk.
Men, så funderar jag på om det är någon garanti att man förstår varandra om man talar samma språk.
På den tiden när jag föreläste i kommunikation, i min egenskap av föreståndare för kortkursverksamheten på folkhögskolan här i byn, tog jag fram en bild av hur kommunikationen kan gå snett mellan oss beroende på våra förväntningar om det vi ska få höra och på våra referensramar.
Vi har väl alla varit med om diskussioner typ
- Det sade du!
- Nej, det sade jag inte alls!
- Jodå, det sade du visst!
Och dessa bottnar sällan i att någon ljuger! Eller att man inte förstår samma språk.
När man har levt på olika platser i vårt land kan man komma att uppleva hur olika praxis det finns i kommunikationen.
Fortfarande lite road minns jag hur en person i Småland försökte upplysa mig om mentaliteten där. Man sade ja på ett speciellt sätt, med en speciell kroppshållning, och då betydde det egentligen nej, hävdade hen!
Och så var det nog! Men hur kan en skånska- okey med mellanlandning i Blekinge och Stockholm- förstå sådant?
Jag tycker fortfarande att det var lättare att förstå mina invandrarelever från Iran och Afrika än det var att förstå smålänningar!
2 kommentarer:
Gjorde ett besök på vår nya vårdcentral igår. Min doktor skulle vara en kvinna med kinesiskt typ namn. Men hon var sjuk. Det har jag varit med om förr på ett annat ställe. Då fick jag vända i dörren. Fick sen en ny tid hemskickad med hot om vad som skulle hända om jag inte infann mig. En obehaglig upplevelse.
Men vad jag förstod så var det chefsläkaren som tog emot mig. Det var viktigt med ett gott bemötande. Han bad om ursäkt samtidigt som han utstrålade omsorg om mig. Tog min jacka och hängde upp den. Talade vänligt med mig och sa att jag var välkommen. Men han hoppades att vi inte skulle behöva träffas för ofta. Vilken bra replik, bara det!
Jag såg ingen i personalen som var svensk. Däremot såg jag bara svenskar i väntrummet. Det är stans populäraste vårdcentral.
Doktorn bröt tydligt, men i övrigt var svenskan perfekt.
Inser vilka fördomar jag har när jag registrerar och inte tar för givet att bli mött av kompetenta människor med annat ursprung än Sverige.
Men jag väntar ju inte det av svensk personal heller.
Möter ju ständigt nysvenskar på äldreboendena. Hur skulle vi klara vården om det inte fanns människor som tagit sig hit. Det är en nödvändighet. Och med alla åldrande med annat ursprung är det viktigt med personal som har språkkunskap. Svenskan försvinner när demensen sätter in. Det ser jag ju.
När man sysslat mycket med språk som jag själv gjort, och också varit invandrarlärare i 20 år, vet man hur tunt språk man kan ha även om det låter bra. Å andra sidan har ju livet lärt en att det inte alls är säkert att man förstår varandra för att man talar samma språk, som sagt. När det gäller läkarutbildning litar jag mycket mer på utländska läkare än på dem som är utbildade här. Jag tror alltid att svenska utbildningar är en oändlig ström av snackande! Vilket förhoppningsvis inte är fallet med läkarutbildningen!
Skicka en kommentar