Nobelfesten fascinerar mig. Inte bara den glassiga tillställningen, utan också tankarna på att här får människor pris och ska stå i strålkastarljuset och tala och vara i centrum, och deras liv före detta har kanske varit hårt och intensivt arbete, kanske till och med ensamarbete som för författarna, långt borta från all glamour.
Ta Elfriede Jelinek, som fick priset för tio år sedan. Hon satt, enligt uppgift, mest inne i sitt hus och skrev och läste och kom ju inte heller till utdelningen.Jag har känt mig som henne sedan i våras. Frånsett då hennes berömmelse, så klart!
Men det gör mig ont att Nobelstiftelsen kränker partiledaren för SD. Det gör mig ont, för jag vet hur sådant att inte få vara med på offentliga tillställningar känns. Men det berodde inte på att jag var sverigedemokrat, utan hade andra (mobbnings ?) anledningar.
Har de åsiktskontrollerat de andra? Hur kan de göra så utan att skämmas? Kränka en människa och få dem som är med att känna sig extra utvalda? För detta måste ju bli resultatet.
Sedan tänker jag på dem som måste sitta där och konversera okända personer. Men många verkar ha det väldigt trevligt. Själv har jag heller inga problem att prata med främmande. Ja, jag kan faktiskt på bara ett par minuter få igång folk att prata om sig själva. Det lärde jag mig under den tid jag jobbade som frilansreporter. Bra kunskaper!
Men vad jag främst funderar över är om människorna på Nobelfesten verkligen sitter hela tiden utan att gå på toa. Det verkar otroligt när de sitter där och dricker alkohol. Jag måste ta reda på det en dag!
Och nu dansar de. Så skönt att se folk som håller avstånd under dansen. Eftersom jag inte förstår varför män ska få klänga på mig bara för att det är dans, har jag i flera år undvikit sådan, där detta kan riskeras.
I övrigt borde jag nog försöka simma upp till ytan igen! Det känns som om syret börjar ta slut där nere i djupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar