I många fall i debatterna verkar det som man inte alls begriper vad den andre talar om. Således verkar det inte klart varför SD är på kollisionskurs med många i det politiska etablissemanget, men samtidigt företräder uppfattningar som många gamla svenskar har. Det syns ju också på röstsiffrorna som är i ständigt stigande.
Vad är det de säger och vill?
SD företräder en assimilationspolitik, vilket i grova drag betyder att man ska ta seden dit man kommer. I Sverige har vi en integrationspolitik, vilket betyder att olika kulturer ska få finnas parallellt med varandra och samverka i samhället.
Vilket är rimligast? Ja, det beror ju på vad som händer.
Det som verkar hända är faktiskt att det som vi brukar beteckna som svensk kultur mer och mer marginaliseras för att avlösas av någon sorts förtjusning och kuttrande över det som är mera internationellt. Man ser detta tydligt i städer som Malmö och i Stockholms södra, och en del norra, förorter. Det är inte för inte som T-banan söderut ibland kallas Orientexpressen.
På TV ser vi mest utländska namn på dem som framträder och blonda hår är definitivt i minoritet. Vi var flera som reagerade och undrade om det verkligen var rätt att det fick finnas en blond Lucia i år i TV-rutan!
Jag kan förstå Sverigedemokraterna även om de inte verkar ha riktig koll på historien, för det genuint svenska har hela tiden influerats av utlänningar. Här i Blekinge bodde redan på 1600-talet tyskar, holländare, ryssar och finnar till exempel. Men på något sätt tror jag att assimileringen var starkare då.
Själv tror jag att den ursprungliga svenska befolkningen snart är en spillra precis som indianerna i USA. Och det är inte bra.
SD är nog för sent ute. Många begriper ju inte ens längre vad de menar. Och är det konstigt när "folk" till så stor del består av människor med en annan ursprunglig kultur än den svenska.
Vi bör dock nog se upp! För vi vill väl inte ha en muslimsk kvinnosyn, närmandet till sharialagar och kvinnor som inte får vistas i samma rum som männen? Eller vill vi det?
Och vill vi ha en stadsbild präglad av moskéer och böneutrop?
Jag vill i vart fall inte det.
Medan samtidigt våra kyrkor står tommare och tommare och Svenska kyrkans ledning mest verkar värna om religionssynkretism på något sätt.
Det Sverige jag växte upp i med hyllandet av far och mor, kungen och fosterlandet finns inte längre! Det sörjer jag och många med mig. Men det är nog omöjligt att vrida klockan tillbaka, även om man kan tycka att några kvardröjande spillror måste räddas för att inte kulturen helt ska utplånas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar