Det var i ett sådant där vakuum-tillstånd som jag satte mig framför TV:n igår kväll. Och vad fanns att se om inte fotbollsmatchen mellan Sverige-England?
Det händer att jag ser viktiga matcher i både fotboll och ishockey, men det är inte regel. Och inte skulle då jag få en hjärtinfarkt av spänningen, som läkare har varnat för, för jag tycker i ärlighetens namn inte att det där springandet efter en boll är så där speciellt upphetsande.
Däremot var det ju otroligt intressant att se publiken. Massor av människor i blått och gult, någon till och med med vikingahjälm, som förvandlades till ett hav av tossingar som ställde sig upp, hoppade, lyfte armarna och skrek när den där lilla vit-svarta tingesten hamnade i mål. Vad är det för behov fotbollen tillfredsställer?
Nu har ju alla de som har satsat mycket pengar på att åka ner och se matcherna inte mer att hämta vad gäller Sverige, för vi åkte ju ur nu.
Tänkte på behovet av tillhörighet och att värna den svenska särarten och det vi ser som det nationella.
Är det inte samma vilja som kommer fram vid diskussionen om skolavslutningarna i kyrkan? Detta är nog faktiskt en ganska stor önskan hos dem som är födda i landet, och även hos många hitflyttade. Man vill ha det genuint svenska. Det är ju möjligt att särarten håller på att suddas ut på ett sätt som det inte finns en önskan om hos befolkningen i allmänhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar