Häromdagen hörde jag från någon som varit många, många år på ett jobb att nu orkade han inte med förhållandena längre. Så han sade upp sig och kastade sig ut på djupt vatten.
Själv har jag gjort något liknande när jag drev en konflikt till en olöslig situation och blev utlöst- vid 56 års ålder. Det handlade om att överleva. Då gungar marken, men ibland behöver marken gunga för att bli fast igen.
Samma sak gäller relationer. Om man lever under svåra förhållanden kanske man fortsätter ändå för att tomheten och ensamheten verkar vara värre.
Men ingenting är värre än att ständigt gröpas ur i sitt självförtroende och att vara utsatt för ständiga kränkningar av olika slag.
Då är garanterat ensamheten bättre. Och en dag vänder livet,för så är det alltid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar