Ibland säger jag "min Gud" när jag pratar med någon som är ateist. Men sen jag fick frågan om jag har ensamrätt på "honom", så törs jag inte säga så... men "vår Gud" näe, det låter nästan ännu mer exkluderande. Och bara "Gud" förutsätter att den andre räknar med att Gud finns.
För mig är Gud mycket personlig och privat, men jag inser ju att jag hoppas att alla andra också ska känna så.
När jag var barn lärde jag mig vad "högkyrklig" är, och jag har fortfarande en känsla av att de som hör dit, räknar med gräddfil till himlen. När jag ser biskopar i högtidsskrud, känner jag att jag fick i mig många åsikter där i de torftigt enkla armélokalerna som barn.
Ja, det är den där gräddfilen, som jag tycker är lite konstig. Jag tänker ofta på en dikt av Nils Ferlin, den där om att sen byggde man katedraler och tvistade om varje ord som Kristus hade sagt, hur han nu skrev.
3 kommentarer:
Om myntet har två sidor, vilket de flesta mynt har, så är väl båda sidorna "rätt"?
Ibland säger jag "min Gud" när jag pratar med någon som är ateist. Men sen jag fick frågan om jag har ensamrätt på "honom", så törs jag inte säga så... men "vår Gud" näe, det låter nästan ännu mer exkluderande. Och bara "Gud" förutsätter att den andre räknar med att Gud finns.
För mig är Gud mycket personlig och privat, men jag inser ju att jag hoppas att alla andra också ska känna så.
När jag var barn lärde jag mig vad "högkyrklig" är, och jag har fortfarande en känsla av att de som hör dit, räknar med gräddfil till himlen. När jag ser biskopar i högtidsskrud, känner jag att jag fick i mig många åsikter där i de torftigt enkla armélokalerna som barn.
Ja, det är den där gräddfilen, som jag tycker är lite konstig.
Jag tänker ofta på en dikt av Nils Ferlin, den där om att sen byggde man katedraler och tvistade om varje ord som Kristus hade sagt, hur han nu skrev.
Skicka en kommentar