Det är inte så sällan som jag undrar hur rekryteringen till prästyrket egentligen går till. Finns det ingen som prövar lämpligheten med avseende på prästens personlighet?
Vissa saker borde vara ett klart stopptecken, som behovet att stå i centrum, ren och skär narcissism.
Kanske faller så många församlingar inom Svenska kyrkan i nuläget på att prästerna är alltför fokuserade på att själva synas och höras i stället för att var ödmjuka tjänare i de församlingar som de är satta att tjäna. Tjäna, heter det, inte dupera ,kämpa om makten och visa framfötterna.
Gudstjänster ska man fira TILLSAMMANS. De ska inte vara någon sorts föreställning framförd av prästen eller eventuellt kantorn. Det ska vara de mångas gemenskap.
Fokuseringen på envägskommunikationen ger fullständigt felaktiga signaler om vad det hela handlar om. Gud är gemensam. Prästen har inget patent på Gud. Gud finns utan präster och utan kyrkor.
När kyrkorna blir till scener för framträdande i stället för en plats där församlingen tillsammans finner Gud och gemenskap, kan man lika gärna lägga ner.
Det är ju precis det som sker, och det man nu måste göra på många håll.
Undrar hur stor betydelse prästens personlighet har i de fallen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar