Det är farligt att ha tid. Speciellt om man har levt i ett högt uppdrivet tempo tidigare i livet så kan pensionärstiden bli lite av en chock när man inte längre kan låta bli att tänka och fundera över hur livet varit.
En sak som förvånar mig mycket i mitt eget liv är hur korkad jag var som accepterade saker, som jag inte borde ha accepterat, under mycket lång tid.
Min enda förklaring är att jag egentligen- fast jag helst vill slippa se detta- har ett starkt hierarkiskt tänkande med över- och underordning, där vissa människor har rätten att åka i gräddfil genom den roll och de positioner de har.
Ibland har jag fått nog och slagit bakut, men de fall där jag borde ha satt stopp är många, många fler.
Min generation har många gånger vuxit upp med en självklar uppfattning att det finns de som står över andra.
Givetvis bör man till exempel inte fördra att folk bara struntar i att svara en. Jag tänkte på detta när Stefan Löfven berättade hur de borgerliga partiföreträdarna, frånsett Fredrik Reinfeldt, inte ens hade svarat honom på hans invitation till ett möte med dem.
Inom Svenska kyrkan är fenomenet vanligt. Det kan många av oss vittna om. Vad är det som gör att vissa människor där, tar det som givet att de kan uppträda förnedrande mot andra människor på det sättet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar