Idag var det ju Jan Björklunds tur att sitta mitt emot terapeuten.
Han gav väl också ett mycket sympatiskt intryck. Det var nästan så att jag funderade på att gå tillbaka till Folkpartiet. Bara inte vissa kvinnliga företrädare på EU-nivå hade framstått som så militanta!
Jan Björklund beskrev hur stor betydelse hans lärare hade haft, och hur de hade lyft honom. Ja, rollen som lärare är tacksam när man upplever att man kan få någon att växa eller få någon intresserad av något nytt. Man ser potentialen hos någon, som ännu inte har nått dit.
I lärarrollen är detta en fördel. Värre är det om man gör det i andra sammanhang, där man inte kan påverka. Om man träffar på människor som man känner bär något inom sig som är hämmat och borde befrias. Kanske är jag själv också sådan, jag känner mig i vart fall sådan ibland.
En gång för många år sedan blev jag mycket förvånad. Jag hade jobbat med en person ganska länge, men aldrig träffat den äkta hälften. Så såg jag dem tillsammans och min omedelbara känsla var att detta inte var möjligt, det passade inte alls in på min bild av personen ifråga.
Men det är inte alla som inser detta själva! Och vem har rätt egentligen? Den där potentialen mår kanske bäst av att slumra! Vederbörande har kanske en helt annan bild av sig själv än den man själv har fått av henne/honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar