Jag har just lämnat in en novellsamling till ett förlag. Ja, bara ett, för jag tar ett i taget.
Det är inte direkt självbiografiska noveller, även om en del är plockat från mina egna erfarenheter, inte minst av hur det kunde vara att vara barn och ung på 1940/50/60 talen.
När man ska skriva måste man tränga in i minnena. Och det måste ha varit hemskt att vara barn i min barndom, även om man som jag själv växte upp under mycket goda ekonomiska förhållanden. Inte var det många som brydde sig om vad vi som barn tyckte eller ville. På något sätt var vi en av flera andra ägodelar, fast vi var ju levande materia så att säga. Och många av oss, som hade föräldrar som hade fått det bra ekonomiskt från att ha haft det svårt som barn, har säkert upplevt detsamma som jag, nämligen att vi skulle leva våra föräldrars drömmar och (få) göra allt det som de inte fick göra, som att spela piano, ta studenten, läsa vid universitetet och vara scout. Ja, allt detta har ju inte skadat, men inte tyckte jag att det var särskilt kul att gå långa vägar till min pianolärarinna i flera års tid och få ett glas mjölk och en knäckesmörgås för att jag var så hungrig när jag kom från skolan.Dessutom skulle naglarna vara jättekortklippta, och det gillade jag inte. Och jag hade sällan spelat på ordentligt, för så disciplinerad var jag inte.
Känslan av att inte kunna påverka var, i vart fall för mig, stark.
Den kan återkomma ibland när jag känner att jag inte har något som helst inflytande över det jag befinner mig i.
Och den gör mig så trött, så trött...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar