Så gamla är vi väl inte...

Igår hade jag ett maratonsamtal med en gammal väninna, en av de där riktigt gamla väninnorna, som jag har känt i fyrtiotvå år. Ja, faktiskt! Det är kul att prata med henne för hon har alltid saker på gång, en aktiv människa som hon är.

Vad som slår mig när jag har kontakt med mina gamla vänner är hur snälla de är. Samma sak med före detta klasskamrater. Där finns inget illasinnat tal, ingen utstötning, ingen nedvärdering.

Samtidigt undrar jag vad det är för konstiga miljöer jag har vistats i sedan jag lämnade Skåne, för så många skitstövlar (ja, annat ord finns inte) som jag har stött på sedan dess! Människor som har varit avundsjuka, velat andra illa, förtalat andra, mobbat och fryst ut varandra. Här råder Jantelagen! Du ska inte tro att du är något! Detta är ju bästa sättet att lägga sordin på utveckling och framåtskridande, för om ingen vågar visa framfötterna, utan alla står med mössan och nästan ber om ursäkt för sin existens, så är detta en dålig jordmån för växt.

Men vi pratade också om allvarliga saker igår, nämligen om de många av gamla arbetskamrater, vänner och bekanta som hade gått ur tiden. För som min väninna sade
- Så gamla är vi väl inte än...!

Vi borde kanske alltid leva som om det fanns en framtid runt hörnet. Eller vad tycker du?

 

När mina syrener blommar tänker jag alltid att nu fick jag se dem en gång till.

Och när du är utblommade undrar jag om jag får se dem blomma igen.