När vänner tystnar

När man lever ensam -med en katt- krävs det ibland en hel del av en för att man inte ska känna sig ödslig. Som en väninna sade igår så handlar det om att man själv får fixa sitt liv, för ingen annan gör det.
Häromdagen kände jag mig dyster, tyckte att ingen människa hörde av sig. Och plötsligt dagen efter var det som en bönhörelse, utan att jag hade bett, och flera gamla vänner ringde och skickade mejl. Till och med sådana som jag bara sällan har kontakt med. Märkligt, för jag upplevde verkligen det som att mitt hjärtas tysta bön var hörd.

Det finns vänner och vänner. En del finns med i bakgrunden, och man får bara då och då ett livstecken. Ibland kanske man inte upplever dessa som så viktiga, men den dagen de upphör, eller verka upphöra, inser man kanske hur betydelsefulla de har varit. Någon har funnits där, någon som har tänkt på mig och sänt mig små signaler om detta.
Allt i livet är inte okomplicerat. Ja, det kanske till och med är så att ganska mycket kan vara ganska så komplicerat!? Som att de som till synes är ens vänner egentligen uppträder som något helt annat. Men det är en annan, men viktig, nöt att knäcka.

!