Känner mig orolig. Den där pirrande oron i närheten av rastlöshet som jag inte har känt på många, många år.
Kom att tänka på något som jag tror att jag läste för mina barn. Vet någon vad det är?
Någon säger
- Är du rädd Michelle? Ska jag sjunga för dig?
Så vackert egentligen att sjunga för någon för att lugna honom/henne.
Det påminner mig om vad jag läste om en sjuksköterska som tyckte att det var så hemskt att ett sent aborterat foster skulle ligga och självdö, så hon tog den lilla flickan, svepte in henne i en handduk, satte sig med henne i famnen och sjöng för henne.
- Är du rädd?
Jag är rädd för den ondska som inte går att styra.
- Kan du sjunga för mig?
Nu ska jag baka engelska scones och äta dem med honung, marmelad och hallonsylt. Det lugnar kanske också? Till musik av Bach, min favoritkompositör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar