Hånfullhet ger ingen seger

Var det så här i det då så stora partiet? Så tänker jag när jag läser s-bloggar, där hånfullheten frodas. Jo det var nog så, fast på den tiden var även jag så hjärntvättad med vad som var Rätt att jag knappast märkte det. Vi var rätt och de andra, de borgerliga, var fel.

Men kanske är det sättet inte längre gångbart. Människor kräver mer av ett parti för att man ska rösta på det. Det räcker inte att S talar om hur dåligt allt har blivit med den borgerliga regeringen. De skulle nog presentera lite idéer och kreativitet från de egna leden i stället. Vi som har varit med vet hur lite av nytänkande som förekommer där. Vi vet att man lär sin läxa och väntar på direktiv uppifrån innan man vågar gå ut och säga någonting. Så har det alltid varit, och så är det nog nu också. Enskilda människor kommer inte fram av sig själva, de måste silas och accepteras av kollektivet först, och de ska inte vara avvikande från den allmänna opinionen, styrd från partistyrelsen. Jag vet. Och jag lämnade det partiet. I borgerligheten får man åtminstone vara individualist. Ja, man fick åtminstone vara det i Folkpartiet, i mitt nya parti har jag inte riktigt känt in mig än.

Lika lite som man når politiska framgångar på hånfullhet, lika lite når man förändring - eller tillbakagång - inom Svenska kyrkan genom att håna dem som är tongivande. Håller man på med sådant får man nog acceptera att man blir placerad långt uppe på en ö.