För några upphöjda, för andra töntar

Sverige är ett sekulariserat land, där alltfler lämnar den kyrka som för inte så länge sedan var en statskyrka.
I städerna tycker man inte att prästen har ett så speciellt märkvärdigt ämbete, och man har ingen särskild respekt för en präst. I landsorten  kan den gamla, överdrivna vördnaden fortfarande leva kvar.

Men för de människor, som inte på något sätt är troende, är ju prästerskapet och prästämbetet något löjligt, där man lever på en lära utan verklighetsgrund.

Tänk så olika vi människor kan se på varandra! Den som den ene vördar betraktar den andre som en tönt! Det gäller att välja rätt!

En tuff start på dagen

I morse var min trädgård full av nersågade trädgrenar, som skulle köras bort.
Det blev till att sätta klockan på 6.45, hoppa ur sängen, snabbt äta frukost och köra in till stan för att hämta släpvagn. Man vet inte hur snabbt containrarna blir fyllda, så det gäller att vara på plats tidigt.
Tre lass körde vi, och klockan tolv lämnade vi tillbaka släpet. Det var bra jobbat!
Så här såg den andra lasset ut. Huset du ser är grannen mittöver.

Tänk om man hade vetat förr...

Ibland önskar jag att jag hade haft mina kunskaper om makt och maktutövande långt tidigare i livet. Då hade jag säkert förstått mycket som har varit obegripligt.

Hur många människor, som idag rubriceras som utbrända, är egentligen brända av någon maktfullkomlig person som på olika sätt manipulerar?

Idag ser jag  tydligt vad  som sker i olika sammanhang efter det att jag har studerat härskarteknikens olika uttrycksformer.

Det vanligaste är nog osynliggörandet. Detta kan vara så subtilt att det nästan inte märks. Du sitter i en grupp, och den som leder gruppen tittar på alla medan han/hon pratar, men inte på dig. Stilla, kanske utan att de andra ens märker detta, fryses du ut och förvandlas till Ingen.

Ett annat sätt att förminska människor är att lyfta andra, berömma dessa och totalt negligera dig och det du har att bidra med eller det som du har gjort. Andra blir till de Duktiga, och du blir ingenting.

Det är inte bara män som praktiserar härskartekniker mot kvinnor eller mot andra män. Kvinnor kan vara precis lika bra på detta.

Inte sällan kan man se ordförande i föreningar fungera med härskartekniker. Det kan vara ett sätt att klamra sig fast vid sina uppdrag och rädsla för kritik.

Idag har jag satt ner foten i en förening. Det måste man göra ibland. Och sett i backspegeln skulle man naturligtvis ha gjort det många gånger tidigare i livet. Fler borde göra så. Men de allra flesta försvinner tyst ut ur sammanhangen i stället.

Försvunnen kommentar

För en stund sedan fick jag en kommentar på ett inlägg skrivet den  5 oktober 2011. Den raderades av misstag innan jag läste den ordentligt.
Skicka den därför gärna igen!

Ska kyrkan vara "finkultur"?

Vi möter tendensen på olika håll. Kyrkan som är till för de redan invigda, för det fina folket. Denna bild förstärks på olika sätt. Genom ärkebiskopen, som ständigt frotterar sig med kungaparet och ser ut att trivas utmärkt med detta, omgiven av fina damer med hatt och allvarliga herrar.

Samtidigt finns det alltså en tendens från vissa håll inom kyrkan att sticka upp fingret och se vart vinden blåser.

Men när människor tycker att de är för dåliga för att vara med i kyrkliga sammanhang då är något definitivt fel på kyrkan.

Numera kan vi tydligt se hur det "fina" folket brister. Media har börjat avslöja sprickorna. Kungen skapar skandaler genom historier med kaffeflickor. Prinsessornas fästmän är ute och snurrar med andra kvinnor. Kronprinsessans födelsedagar firas på Solliden med artister av värsta schlagersort.

Var finns den förlorade stilen?
I det som de kyrkliga dignitärerna försöker klamra sig fast i, den yttre bilden full av löjliggörande skavanker?

Aktivitetshysteri eller kvinnokamp?

I våras bytte jag politiskt parti från FP till KD.
Anledningen var att jag inte fann de mjuka värden, som jag med tiden har kommit att se som mest väsentliga, i det parti jag var. Jag kunde inte heller ställa upp på Folkpartiets skolpolitik.

Just nu läser jag på fb hur en kyrkorådsledamot förfasar sig över svårigheten att ha med sig ett spädbarn på kyrkomötet.
Men vad har ett spädbarn där att göra?
Kan man inte som mamma prioritera sina barns spädbarnstid?
Måste barn, som kanske behöver lugn och ro, släpas med på allehanda aktiviteter för att mamman tror sig vara helt oersättlig i de sammanhang hon är?

Barn, som är på babysim och babyrytmik, föräldrar som flänger hit och dit, möten som blir saboterade för att människor inte får arbetsro för att de stackars medsläpade barnen skriker. Nej, detta är inget som är bra!

Jag är övertygad om att detta bäddar för den oro som senare kan komma att prägla barnen.

Ge era små barn tid!
Ni är inte omöjliga att ersätta på mötena, utan som föräldrar.

Inte alltid så stark

Ibland liksom bara inser man sina begränsningar. Som när man får hjälp med sin trädgård. Då blir jag medveten om vad jag inte kan göra själv! Att såga ner trädgrenar är långt över min förmåga!

Den trendiga kyrkan

Svenska kyrkan är som den är. På många sätt är den inkluderande på ett sätt som många av oss uppskattar. På ett annat sätt känns den svajig, otydlig och alltför trendig.

När K.G.Hammar gick i täten för ett upprop för att ALLA illegala invandrare i Sverige, som alltså hade nekats asyl, skulle få denna, var vi nog många som undrade vad han sysslade med. Vi har ju trots allt en reglerad invandring!

När Åke Bonnier börjar sväva ut i otydliga ordalag om polyamorösa förhållanden och använder ordet "hen" som tillägg till han och hon, känns detta för mig inte alls som om han går i täten för en utökad tolerans, utan snarare som att han sträcker upp ett finger för att känna vart vinden blåser.

En inkluderande kyrka vill vi nog alla ha. Men en trendig kyrka tror jag gräver sin egen grav.

Och är det inte så att ju mera oerfarna människor är desto mera benägna kan de vara att vara gränslösa, för de känner inte av normala gränser och vill så otroligt gärna bli accepterade!

Dessutom så är det ju så att definitionen "hen" innebär ett avståndstagande från manligt eller kvinnligt. Hur många av oss känner oss helt manliga eller helt kvinnliga?

Själv känner jag mig ganska så macho ibland.
Jag ska kanske också skriva mig som en Hen?

Snart överblommad

            Den här rosen är som jag - snart helt överblommad!

Att söka det som redan finns

Människor har väl alltid sökt kontakt med det övernaturliga, med sina gudar eller med Gud/Kristus genom riter och/eller böner.

Jag tror egentligen inte att detta behövs. Gud finns och ser oss, han ser vad vi behöver, det är jag övertygad om.

Vår uppgift är att tjäna, inte att ha Gud som en serviceinrättning för våra behov. Det är inte heller vår uppgift att dyrka Kristus. Kristus har inte kommit till jorden för att bli dyrkad, utan för att vara ett föredöme och en vägvisare, för att göra Gud begriplig för oss människor.
Sedan lär han enligt skriften ha dött för våra synder, för att frälsa världen.
Men tänk om detta är en feltolkning? Det skulle ju kunna vara "på grund av" våra mänskliga synder! Då blev Kristus det stora mobbningsoffret! En tydlig bild av människans ondska till varnagel för många.

Jag  tror att Gud/Kristus i allra högsta grad lever, försöker visa oss väg och talar till oss.
Vi behöver nog inte enbart stå på huvudet i skrifterna för att förstå det kristna budskapet.
Gud har troligen inte insomnat efter apostlarnas tid!

Inlägg på guidebloggen

Idag finns det ett kort inlägg på min guideblogg

http://lilaguide.blogspot.com

Välkommen att läsa!

Från "min" skog...

I den här skogen, två minuter från mitt hus, tar jag mina promenader under de olika årstiderna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höstutflykt

 

 

 

 

 

Badplatsen Järnavik

 

 

 

 

 

tant lila

 

 

 

 

 

 

 

Trevlig helg!

                          Trevlig helg!

  

 

 

                                        

Från en dag till en annan

Igår fick vi veta att Expert har lämnat in sin konkursansökan, och idag kan man läsa i vår lokaltidning vad det betyder för oss som kunder. Det är bara drygt ett år sedan den affär där jag handlar togs över från Onoff, som försvann då.

Detta betyder att man inte längre får hjälp med sina nyinköpta prylar om något blir fel. Inte där i vart fall. Vilken tur att jag hann att få tillbaka min nyinköpta/utbytta skrivare för bara några veckor sedan!

Men händelseförloppet går tydligen snabbt. Idag har man slagit igen butiken. Visste de anställda om vad som var på gång? Och vad händer med dem? Får de ut sina löner?

Och de som var så trevliga! För Expert i Karlskrona hade verkligen en mycket trevlig personal! Så synd!

Ska jag sjunga för dig?

Ibland dyker det upp ord och citat som man (jag) inte riktigt vet var de kommer ifrån.
Känner mig orolig. Den där pirrande oron i närheten av rastlöshet som jag inte har känt på många, många år.
Kom att tänka på något som jag tror att jag läste för mina barn. Vet någon vad det är?
Någon säger
- Är du rädd Michelle? Ska jag sjunga för dig?

Så vackert egentligen att sjunga för någon för att lugna honom/henne.
Det påminner mig om vad jag läste om en sjuksköterska som tyckte att det var så hemskt att ett sent aborterat foster skulle ligga och självdö, så hon tog den lilla flickan, svepte in henne i en handduk, satte sig med henne i famnen och sjöng för henne.

- Är du rädd?
Jag är rädd för den ondska som inte går att styra.
- Kan du sjunga för mig?

Nu ska jag baka engelska scones och äta dem med honung, marmelad och hallonsylt. Det lugnar kanske också? Till musik av Bach, min favoritkompositör.

Man behöver inte vara invandrare...

för att ha kommunikationsproblem med varandra, för det där med kommunikation är svårt.

Vi tolkar världen selektivt beroende på vår erfarenhet och våra intressen. Det händer inte så sällan för mig att jag har kört en väg i många år, och plötsligt ser jag något helt nytt, som garanterat har funnits där hela tiden.
Jag läser knappast morontidningen, utan jag tittar igenom den, och läser det som ser ut att intressera mig. På det sättet missar jag säkert mycket, som skulle kunna vara intressant, men egentligen är jag ganska ordtrött.

När jag var föreståndare för korta kurser och lärare på folkhögskola ledde jag kurser i bland annat kommunikation. Då hade vi bilder med hur man kunde uppfatta saker på grund av sina förväntningar och att man egentligen hörde det man trodde var sagt, kanske inte alls det som den som hade sagt det faktiskt menade. Världen är full av missförstånd.

Sedan kan man naturligtvis övertolka också. Jag är ganska så allergisk mot människor (läs män) som påstår att det man säger egentligen beror på något annat. Detta inte minst på grund av ett tidigare femtonårigt äktenskap med psykologisk expertis.

Visst, det kan ju vara så att man är irriterad för att man har haft en dominerande mor om man grälar för att maken har glömt en öppen verktygslåda på köksbordet - igen! - men det är inte alltid så lämpligt att påpeka detta. Det är nog bättre att inte glömma verktygslådan på köksbordet fler gånger!

Så när samma sorts tongångar dyker upp senare i livet är man liksom redan programmerad för att bli förbannad!

Ljusglimtar

Alla dagar är inte bra dagar, i vart fall inte när man lever i komplicerade förhållanden. Då kan vissa dagar vara riktigt, riktigt besvärliga, och kraften bara rinner ur en.

Svart och vitt, inte svart ELLER vitt, så kan man kanske beskriva tillstånden, där man hela tiden tror att man ska landa i enbart vitt, vilket man sällan gör. Till slut inser man att det bara finns en väg, frågan är bara hur man går den.

I morse var det en sådan där svart morgon, då stegen kändes så tunga, så tunga och människovärdet kändes i botten.

Då, på ett underligt sätt hände något. Först hade någon gett turistbyrån och oss guider "Dagens ros" för årets stadsvandringar, och sedan kom den verkliga ljusglimten när jag fick ett brev från en av skrivarklubbarna med ett personligt, handskrivet brev med beröm för det jag skrivit och en önskan om att jag skulle komma på mötena, som jag inte har besökt så ofta där. Jag är med i två skrivarklubbar.
Detta kom som på beställning! Och jag tänkte att det finns nog en Gud, som känner våra behov och hjälper oss att hitta vägarna.

För nog måste vägarna vara att verka i de sammanhang där man uppskattas och gör skillnad! Inte i de sammanhang där man ska besegras i en ständig maktkamp!

Marxistjournalister vill sätta åt!

Nej, jag tror inte alls på något ideellt, högre syfte med de två Etiopienjournalisternas resa. De var garanterat ute efter att sätta åt oljebolagen, eventuellt med en förlängning till att misskreditera Carl Bildt, tidigare styrelseledamot, och därmed den nuvarande svenska regeringen.
Marxister vill sätta åt det folk som de inte räknar som de sina! De driver sällan någon sorts allmän, humanitär linje
Det är väl klokt, som Carl Bildt sade i Agenda, att nu glömma hela den här historien! UD har tydligen ändå lyckats få journalisterna fria.

Det är skrämmande hur socialisterna är blinda och vänder på detta till att det handlar om yttrandefriheten för de här båda männen. Detta har jag redan skrivit om, men det kan väl upprepas. Domen de fick berodde på VÄGARNA som de jobbade på och deras samröre med gerillan, inte på något som de hade skrivit, för de hade inte yttrat sig alls, så långt hade de inte kommit i sitt arbete.

Att det sedan finns många andra journalister som sitter fängslade på grund av yttrandebrott är en annan historia, som de har fått på köpet.

De svenska journalisternas scoop lyckades inte, men de fick ju uppmärksamhet trots detta! Vilket inte betyder att vi ska låta dupera oss till att se ett annat syfte med resan än den de faktiskt själva har uppgett.

De grandiosa

De finns ibland oss, och de kan vara ganska behagliga när allt löper som de själva vill, och lika obehagliga om saker går dem emot.

Det är de som har en narcissistisk läggning och en grandios självbild. I praktiken betyder detta att de har en överdriven bild av sin egen betydelse i olika sammanhang.

För några år sedan förlorade jag vänskapen med en sådan väninna, och en försoning har inte varit möjlig. Någon frågade mig igår vad som hade hänt.
Jo, sticker man en nål i den uppblåsta ballongen så pyser all luft ur den, och du blir aldrig förlåten. För är det något en grandios människa inte kan tåla så är det att få sin falska självbild punkterad.
Dessa människor skrider genom livet med uppburna huvuden totalt omedvetna om sina egna begränsningar, ibland till och med om sin litenhet.

Martyrskap på felaktig grund

Oj, oj , oj vad Aftonbladet kan vända till saker och ting!
Har deras reportrar inte alls fattat vad saken med de fängslade journalisterna gäller?
De är inga martyrer för någon yttrandefrihet!
De har inte suttit i fängelse för något de har sagt eller skrivit. Vad har de skrivit? Ingenting annat än det som de nu har skrivit i fängelset, och detta är ju sekundärt så att säga.

Johan Persson och Martin Schibbye blev fängslade och dömda för att de tog sig in illegalt i Etiopien med hjälp av gerillan.
Det är detta deras dom gäller! Jag upprepar!

Liberaler är inte mindre liberala för att de har insett detta faktum.
Och vänstern är sig lik i alla lägen! De har lite svårt att fatta vad som händer många gånger!
Men visst ska en socialdemokratisk tidning värna om marxister! Vad skulle de annars göra?

Låt dem som är de verkliga hjältarna bli hjältar! Dit hör inte de här gossarna enligt mig! De ska nog vara glada över att de släpptes ut, och de borde inte stoltsera med att de inte menade det de sade i media inför frigivningen!
Detta ger bara ett dåligt intryck, och vad kan detta få för följder för andra fänglsade?

De visar på stor omdömeslöshet och omognad, precis som det mediauppbåd som hyllar detta agerande gör!

Sökes; en nyckel

Vissa dagar kan det kännas som om livet har gått i baklås.
Har någon en nyckel att öppna det? Eller var finns nyckeln?

 

 

 

 

Skådespel vid fångarnas hemkomst

När Johan Persson och Martin Schibbye kom hem kunde man på TV-reportage från flygplatsen se hur Martin och hans fru kramade om varandra ömt, som om de återförenades efter lång tid. Men vid intervjun på TV berättade frun att hon hade åkt till den hemliga orten och mött honom innan han kom till Sverige.
Vad är det för teatraliskt trams?

Naturligtvis är det som de båda frilansjournalisterna har råkat ut för fruktansvärt. Men, och detta är viktigt, de har inte suttit fängslade för att de inte har fått yttra sig.

De har suttit fängslade för att de har tagit sig in i landet illegalt med hjälp av gerillan. Detta var ju skälet till domen.Eller hur?

Att man i Etiopien blir fängslad på grund av bristande yttrandefrihet har ju inte riktigt samband med den här historien, som jag ser det.

Detta påminner mig om den "stackars" Vilks "förföljelse". Detta har ju heller ingenting med yttrandefrihet att göra utan beror på att han kränker muslimer! Det är detta han inte få göra. Yttra sig får den store provokatören!

När jag såg församlingen vid presskonferensen igår och hörde applåderna funderade jag över hur många av de här människorna som egentligen gillade syftet med resan?

Jag håller med Maria Abrahamsson när hon nämner de hemkomna som två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt. Så har det ju sagts - men glömts?

Låt oss klart och tydligt  få höra vad de hade för syfte med den tänkta reportageresan! Egentligen! Innan vi hjälteförklarar dem!

Och låt oss slippa se tillrättalagda snyftbilder på hemkomsten!

Det är kanske dags att hålla huvudet lite kallt, även om det de har råkat ut för naturligtvis, som skrivet, har varit fruktansvärt!

Trevlig helg!

                             Jag önskar dig en trevlig helg!

 

 

 

 

 

 

 

Hånfullhet ger ingen seger

Var det så här i det då så stora partiet? Så tänker jag när jag läser s-bloggar, där hånfullheten frodas. Jo det var nog så, fast på den tiden var även jag så hjärntvättad med vad som var Rätt att jag knappast märkte det. Vi var rätt och de andra, de borgerliga, var fel.

Men kanske är det sättet inte längre gångbart. Människor kräver mer av ett parti för att man ska rösta på det. Det räcker inte att S talar om hur dåligt allt har blivit med den borgerliga regeringen. De skulle nog presentera lite idéer och kreativitet från de egna leden i stället. Vi som har varit med vet hur lite av nytänkande som förekommer där. Vi vet att man lär sin läxa och väntar på direktiv uppifrån innan man vågar gå ut och säga någonting. Så har det alltid varit, och så är det nog nu också. Enskilda människor kommer inte fram av sig själva, de måste silas och accepteras av kollektivet först, och de ska inte vara avvikande från den allmänna opinionen, styrd från partistyrelsen. Jag vet. Och jag lämnade det partiet. I borgerligheten får man åtminstone vara individualist. Ja, man fick åtminstone vara det i Folkpartiet, i mitt nya parti har jag inte riktigt känt in mig än.

Lika lite som man når politiska framgångar på hånfullhet, lika lite når man förändring - eller tillbakagång - inom Svenska kyrkan genom att håna dem som är tongivande. Håller man på med sådant får man nog acceptera att man blir placerad långt uppe på en ö.

En mycket klok fråga

Häromdagen fick jag en fråga som verkligen fick mig att tänka till om det där med övervikt. En gammal väninna ville se hur jag såg ut, och så skickade jag över ett kort. När hon såg mig senast var jag smal, men det var en del år sedan nu.
Jo, hon kunde konstatera att jag hade ökad volym, men tyckte att jag var mig lik. Det gläder en gammal människa!

Men, så ställde hon en fråga som nog ingen annan gjort.
Hon frågade nämligen
- Vad äter du?

Denna enkla fråga var totalt befriande för mig. Här var det inte tal om vad jag gjorde och inte gjorde, hur jag skulle äta eller några psykologiska finesser om tröstätning och sådant.
Enkelt och konkret fick hon mig faktiskt att inse att det är ju inte jag som är fel, utan maten! Okey, det är jag som stoppar i mig just den maten, men det är faktiskt MATEN som är fel!

Undrar om hon inte hjälpte mig, för finns det några som blir så skuldbelagda och nedvärderade i sin karaktär som överviktiga personer? Där är det verkligen fritt fram att kritisera!

En dag ska jag börja tala om för magra och rynkiga personer att de bör äta mer...

Som den där magra och torra människan på tv ikväll (minns inte varifrån hon var)  som informerade om att vi blev tjockare och tjockare i det här landet. Vem vill se ut som hon själv, det måste ju få vilken karl som helst att bli kall som en fisk!?

Denna staty av Marianne Lindberg de Geer står utanför Konserthuset i Växjö.

När orden studsar tillbaka

Ibland känns det för mig som om mina ord är fullständigt betydelselösa. Detta kan inträffa i olika situationer; någon struntar i det jag säger och uppträder som om han/hon inte har hört det jag har fört fram, eller orden får inget som helst gensvar. Det senare är verkligen som att "spotta i havet".
Ikväll känns det som om livet vore en trög massa, som att gå i gyttja, som att sjunka ner i sand.

Kränkta människor kan bli farliga! Varför håller man på att kränka muslimer genom att håna deras profet gång på gång? Och sedan kostar det samhället så mycket pengar. Vi har ju ett flagrant exempel här i Sverige på en provokatör som leker konstnär och drar massor av skattepengar för att låta sig skyddas från dem han har kränkt.Detta har så klart inte ett dugg med yttrandefrihet att göra!

Att inte bli tagen på allvar är också en kränkning. Är det konstigt om man är trött?

Lika trött som min gamle katt...
     
                               
       

Gräver den internationella Svenska kyrkan egentligen kyrkans grav?

Vi ser fenomenet på många håll, nämligen hur man på kyrkligt håll riktar sin uppmärksamhet på ett internationellt samarbete, och hur detta intresse och detta arbete mer och mer tar över verksamheten.

Det är väl bra med den världsvida kyrkan och allt det är, men...

Svenska kyrkan har problem på många håll med medlemsflykt och tomma kyrkor vid gudstjänsterna. Här, i min församling, är vi ganska förskonade. Man får nog vara nöjd med gudstjänstbesöken och aktiviteten här.
Men när jag ser ärkebiskopen på bild, stående på Stortorget i Malmö vid  "Världens fest", glatt leende och i samspråk med utländska gäster, så tycker jag kanske att han i stället borde fokusera mera på den inre växten i vår egen Svenska kyrkan.Där, i konflikthanteringen och gedigenheten finns väl, som jag ser det, väldigt mycket övrigt att önska.

Att fylla på ett inre tomrum med yttre stimuli brukar nämligen på sikt mest ge tomhet och inte verklig växt.

Jag är inte intressant

Sanningen när det gäller att bli utgiven på svenska förlag idag är nog att man ska vara rätt  i tiden.
Rätt i tiden är man inte om man är en gammal, borgerlig kvinna, uppvuxen i ett skyddat villaområde i en av landets större städer.
Då är ens erfarenheter tydligen ointressanta. Jag vet att jag har skrivit detta förr, men det är värt att upprepa.

Man har liksom inte rekvisitan; man är inte före detta narkoman, alkoholist eller hora, föräldrarna har inte supit eller slagit en, man har ingen fattig uppväxt, och man har inte själv gjort någon klassresa. Den gjordes i äldre generationer i mitt fall.
Så vad har jag att komma med? Vem bryr sig om uppväxten i skyddade områden i ett villaområde med höga häckar, eller de erfarenheter folk som bor i sådana gör som unga och som färgar livssynen senare i livet.

Så egentligen borde man väl ge upp om att bli utgiven på vanliga, mer eller mindre socialistiskt präglade förlag, eller på förlag där endast de som skriver om blod som flyter när folk mördar varandra  har en plats.

Men frågan är vart den svenska "litteraturen" är på väg. Gäller litteraturen inte mer än att vara säljbar i tiden? Inte tror då jag att en del av de böcker som lanseras idag har en chans att överleva till i morgon. Fast detta är kanske totalt betydelselöst i en miljö där lönsamheten helt verkar styra. Och jag ger nog snart upp!

Trött på bokreklamen i SVT 1 o 2!

Betalar Bonnierföretagen för reklamen för böckerna som ständigt förekommer i SVT 1 och 2?
Eller hur är de kopplade till programmen?

Vi har denna reklam i Gomorron Sverige, i Go´kväll, i Babel bland annat. Det är ju så uppenbart att man gör reklam för böckerna, så det är skandal tycker jag!

Mera höst

 

 

 

 

 

                               

Så gamla är vi väl inte...

Igår hade jag ett maratonsamtal med en gammal väninna, en av de där riktigt gamla väninnorna, som jag har känt i fyrtiotvå år. Ja, faktiskt! Det är kul att prata med henne för hon har alltid saker på gång, en aktiv människa som hon är.

Vad som slår mig när jag har kontakt med mina gamla vänner är hur snälla de är. Samma sak med före detta klasskamrater. Där finns inget illasinnat tal, ingen utstötning, ingen nedvärdering.

Samtidigt undrar jag vad det är för konstiga miljöer jag har vistats i sedan jag lämnade Skåne, för så många skitstövlar (ja, annat ord finns inte) som jag har stött på sedan dess! Människor som har varit avundsjuka, velat andra illa, förtalat andra, mobbat och fryst ut varandra. Här råder Jantelagen! Du ska inte tro att du är något! Detta är ju bästa sättet att lägga sordin på utveckling och framåtskridande, för om ingen vågar visa framfötterna, utan alla står med mössan och nästan ber om ursäkt för sin existens, så är detta en dålig jordmån för växt.

Men vi pratade också om allvarliga saker igår, nämligen om de många av gamla arbetskamrater, vänner och bekanta som hade gått ur tiden. För som min väninna sade
- Så gamla är vi väl inte än...!

Vi borde kanske alltid leva som om det fanns en framtid runt hörnet. Eller vad tycker du?

 

När mina syrener blommar tänker jag alltid att nu fick jag se dem en gång till.

Och när du är utblommade undrar jag om jag får se dem blomma igen.

Om shopping tycker jag inte!

Det måste vara någon sorts förbannelse att jag får in män i mitt liv som gillar att gå i varuhus. Jag hatar det! Och jag ogillar i allra högsta grad att gå i andra affärer också. Jag är alltså ingen shoppingmänniska!

När jag själv ska handla till exempel i vår affär här i byn, så har jag en lapp med mig med varorna skrivna i den ordning de brukar vara placerade, (jag gillar alltså inte när de ändrar på platserna) och sedan går jag runt och stoppar ner det jag ska köpa, utan att titta mig speciellt mycket omkring.

Det är klart att jag missar en del extrapriser och varor genom detta, det har jag märkt när jag har haft sällskap med de shoppingälskande, men jag köper inte precis några onödiga saker.

Och kläder då? Dem köper jag på postorder, liksom andra varor och böcker.  Då får jag hem dem i brevlådan eller till affären. För det mesta passar kläderna, för jag känner modellerna och storlekarna vid detta laget. Jag köper dessutom sällan dyra kläder, för jag inbillar mig hela tiden att jag ska krympa, och då ska jag kasta de gamla, stora kläderna.

För det mesta har det hittills varit kläderna som har krympt!

Sökes: ett VI ?

Jag vet inte hur kontaktsighter på nätet ser ut, men jag föreställer mig att annonseringen av en är ungefär som på vanliga kontaktannonser i tidningar. Man talar om att man är rök- och spritfri, men gärna tar ett glas vid festligare tillfällen, gillar hemmakvällar, tycker om att dansa, kanske att resa,  är ungdomlig,  slank och eventuellt lägger man till det man äger; hus, bil, husvagn och sommarstuga.

Fast egentligen är väl allt det där onödigt, för vad söker man egentligen? Jo, man söker ett VI! Och denna känsla får man inte genom gemensamma intressen, utan genom seende, respekt och empati.

Och vad är det som brister när relationer inte fungerar längre? Jag är övertygad om att det just är avsaknaden av ett VI, av gemenskap, stöttning och energigivning till den andre.

Dåliga relationer är förödande för oss människor, för de dränerar oss på kraft. De goda relationerna får oss att växa!

Mera höst i trädgården

 

 

 

Kärleksört

 

 

 

Det blev några blommor i alla fall på syrenhortensian.

Mormors gamla trädgårdsstolar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någon

Någon - eller ännu en - av de gamla vännerna har lämnat jordelivet. Hans fru, min väninna tidigare i livet, finns kvar.

Jag tänker ibland på hur annorlunda livet måste te sig för oss som har gett oss av, flyttat till nya omgivningar och nya människor och för dem som finns kvar i det gamla.

De här vännerna  fanns kvar, även om det var människor som var internationella på många sätt. Vi släppte kontakten för många år sedan, efter att ha umgåtts mycket och varit nära vänner. Varför vet jag inte, det bara blev så. Andra saker i livet tog över, nya människor, nya miljöer.

Jag har några sådana där gamla miljöer i mitt liv där människor finns kvar, och där jag har levt viktiga perioder i mitt liv; i Malmö - Lund - området, i Stockholm, i Oskarshamn...
Där har livet fortsatt, människor lever med samma människor, de bor kanske i samma hus, och de rör sig kanske i samma föreningar.

Jag finns inte längre där.

Kanske har det, just för att jag har flyttat flera gånger, blivit så viktigt för mig att ha kvar mitt hus, som jag snart har haft i trettio år, och att vara på en plats där jag känner mig förankrad. Huset stod här medan jag var utflyttad och väntade på mig.

Nu finns jag också här igen med ett delat hjärta, med kvarlämnade bitar på flera andra platser.


                                                     

Framtiden är bakom nu

För ett antal år sedan, ja, det är nog fem år sedan nu, skrev någon på min dåvarande blogg att jag verkade så dyster. Jag skulle se framåt för framtiden var ljus.

Nu är framtiden bakom mig. Vart tog den vägen? Och mötte jag det stora Ljuset?

Vissa dagar skaver livet!

Bilden är tagen från min hammock en sommardag.

Det lilla som blir stort

Förra hösten gick jag på kalligrafikurs tillsammans med några andra äldre damer. Terminen efter fortsatte vi, fast denna gång med akvarellmålning.
Varje måndag förmiddag satt vi i lugn och ro och målade och drack kaffe/te med hembakat bröd och kakor. Det var helmysigt, och vi har bestämt oss för att fortsätta i höst också.

Idag var det en härlig dag med solsken och värme här i Blekinge. Då träffades vi ute hos vår kursledare i deras välskötta, stora trädgård, och där satt vi i två timmar i solen vid en stor laduvägg och drack kaffe med goda mackor och kakor

 

En vanlig kaffebjudning, men så fin!
Ibland är det lilla det stora, det man minns i livet efteråt, för sådan minnen bär man med sig.

 

Akvarelltavlan är från en konstutställning.

 

 

 
.

.

Ett gott skratt förlänger livet!

Vill du ha lite roande läsning?
Då tycker jag att du ska gå in på
http://bloggardag.blogspot.com

och så ska du läsa inläggen och kommentarerna! Speciellt kommentarerna!

Detta kallar de teologi och kristendom!

Jag kallar det alltså (skrivet tidigare) att dansa vals med Fan själv!
För inte kan väl detta att sprida hånfullhet och hela tiden oja sig över Svenska kyrkans, enligt dem, förfärliga utveckling vara det sätt man bäst sprider evangeliet på? Hemskt!

Lite härskartekniker till vardags

Med tiden har jag blivit ganska bra på att identifiera härskartekniker, och jag ska nu ge några exempel på sådant som vi ofta träffar på.

Ni sitter många vid ett bord eller på ett sammanträde, men ingen ser på dig. Det är som om du inte existerade. Ordföranden går förbi dig med ögonen när hon säger något och tittar bara på dem som sitter runt dig.

Någon lyfts fram i ett sammanhang, men andra får aldrig höra att de gör något bra, även om de gör detta.

Det som någon har gjort som kan vara positivt för föreningen, eller vad det nu är, förtigs, som om det inte har gjorts överhuvudtaget. I föreningar kan man låta bli att protokollföra det.

När någon säger något sitter man och bläddrar i papper eller ser ut som om man inte lyssnade eller tisslar med den som sitter närmast.Man kan också utbyta menande ögonkast med andra som är närvarande.

Ett effektivt sätt att få människor att krympa är också att på subtila sätt markera deras utseende exempelvis deras tjocklek.
- Det här skulle man egentligen inte äta! sagt av någon med två kilos övervikt inför någon med tjugo kilon för mycket.

Det finns många små, utstuderade saker som gör att människor runt en kan känna sig förminskade. Praktiseras ofta av dem som försöker behålla makten. Eller som förtvivlat försöker behålla makten.

Det ska vara ett stort förlag!

För mig är det med förlagen som med Lottot, jag väntar på högsta vinsten. En dag blir det kanske så...

Nej, jag tänker inte bli en av alla de skribenter som ger ut boken själv med hjälp av tryckning och distribution på ett av de förlag som sysslar med den sortens utgivning. Antingen får det bli ett av de stora förlagen eller inget alls.

Men jag kan, trots detta, se fördelar med att själv ge ut. Då bestämmer man allt själv, och ingen sitter och stryker i texterna. Det skulle jag nog inte bli så glad över, trots allt.

De som går undan och de som ger hals

Har jag någon gång tidigare i livet bara tigit och gått undan när jag har blivit förolämpad på något sätt? Jag vet inte. Men numera biter jag definitivt ifrån.

Vi människor är så olika. En del tystnar och drar sig när de känner sig förorättade.  De går undan. Andra av oss sparkar tillbaka.

Kanske är det så att om någon har blivit van vid att människor bara drar sig, då fortsätter man att kränka andra.

Då är det nog hög tid för någon att sätta ner foten!

De sena aborterna

De som har följt mina debattinlägg på olika håll de senaste åren vet att jag hör till dem som är starkt kritisk till de sena aborterna.
En gräns på 22:a veckan, då fostret nästan är (är?) livsdugligt är en alldeles för sen gräns. Det tycker många, inte minst sjukvårdspersonal, men debatten verkar ha tystnat nu.
Även den tillåtna fria aborten upp till 18:e veckan är internationellt sett mycket sent i graviditeten. Vanligast är nog den gräns vi tidigare hade i Sverige, det vill säga 12: veckan.

Under flera år har det varit svårt att debattera den här frågan. Efter viss ansträngning lyckades jag för några år sedan få in (censurerade) debattartiklar i kyrkliga tidningar och icke-censurerade i lokalpressen.
Sedan ringde katoliker och företrädare för organisationen som värnar Livet till mig, och det dröjde inte länge förrän de senare halkade in på frågan om homosexualitet, som ju inte har ett dugg med detta att göra.

Men det finns en föreställning hos en del människor att om man är  kritisk till aborterna, så är man därmed också kritisk till homosexuella pars rättigheter. Jag är därmed a-typisk, och detta har människor ibland svårt att förstå.

Nu menar jag inte att vi inte ska ha fri abort, utan det är de sena abortgränserna som jag reagerar emot.

Idag har jag blivit mycket glatt överraskad. Jag skickade in en debattartikel i ämnet i Kristdemokraten, KD:s tidning, men räknade knappast med att få den publicerad.

Men den kom in med tillagd bild och allt, på direkten, i följande nummer av tidningen.
Det var mycket glädjande för mig! Finns det kanske en liten möjlighet att väcka debatt i frågan?

På guidebloggen idag

Idag finns det bilder från guideturen jag gjorde med Landsbygdsriksdagen igår. Den kallades " I stilla och strömmande vatten", tema fiske. Mycket intressanta föreläsningar.
Välkommen att titta på
http://lilaguide.blogspot.com

                              Här en bild från Harasjömåla

Fin, finare, finast

Ett av de värsta orden jag vet i kyrkliga sammanhang är nog ordet "fin". Att säga till någon att han/hon är fin har nämligen en biton. Bitonen säger att personen ifråga också är Rätt i den berömmande personens ögon. Och rätt är det allra värsta ordet, tycker jag!
Jag gillar inte den  inkluderande kyrkan som exkluderar!

Höst i min trädgård

                                                                  

Sista rosorna

 

Höstkruka