Det bästa med att vara pensionär är, tycker jag, att vakna på morgonen, kunna konstatera att inget är inbokat och kunna somna om, ifall jag vill det. Men så är det ju inte alla morgnar.
Det sämsta är att allting går långsammare. Så säger nog de flesta. Och handlar jag i "min" affär på tider, då andra pensionärer är där, kan man lugnt konstatera att vi rör oss långsamt. Så är det!
Många har gått till sina fäder av mina gamla vänner och många, många släktingar, för jag hade en gammal släkt. Men även någon yngre är borta.
Vad som är roligt är att fortfarande hålla fast vid gamla vänner. Det har jag faktiskt varit noga med, även om vi vissa år, när barnen var små och vi bodde långt ifrån varandra inte hade så mycket kontakt.
Häromdagen träffade jag alltså en väninna, som jag har känt sedan vi var elva år gamla och kom i samma klass i realskolan. Vi är tre från den klassen som fortfarande har kontakt.
Men min allra äldsta kontakt är en klasskamrat, som jag hade som bänkkamrat i femte klass i folkskolan. Det är 62 år sedan. Hon bor, med sin man, sedan många år i Australien, men har varit på besök två gånger hos mig, senast för ett par år sedan när hon och hennes man firade hennes 70-års dag här i Sverige.
När jag mötte min väninna i Kristianstad häromdagen fotade vi varandra, och korten lade jag ut på facebook, där fem gamla klasskamrater från vår gymnasietid såg detta. Visst är det roligt!
Idag är det också intressant på fb, för jag har vänner från KD och vänner från FP. Man bemöter naturligtvis Ebba Busch helt olika!
När jag är trött och inte riktigt orkar ta mig i kragen och ge mig ut, är naturligtvis kontakterna på nätet viktiga. Där möter jag gamla och nya vänner och får veta vad släkten har för sig. Enkelt och bekvämt.
Jag minns för en tid sedan när jag beklagade mig för en väninna att jag var trött och att det var lätt att känna sig isolerad, och hon påpekade att nätet fanns.
Det farliga är naturligtvis om man inbillar sig att man känner människor, som man egentligen inte alls känner, enbart genom nätkontakter. Då kan det bli galet!
Jag saknar inte jobbet som lärare. Det har man gjort färdigt efter 38 år, tycker jag (ja, inklusive åtta år som rektor) Och guidandet gör jag vad jag vill av. I veckan som kommer har jag en guidning inbokad.
Och så är det akvarellmålning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar