Min mentala utmattning efter flera års kamp, nedvärderingar och påhopp börjar släppa.
Trevliga kommentarer och artiga och tillmötesgående mejl och så insikten om att jag har många vänner, även om jag inte alltid umgås regelbundet med dem, värmer.
Tänk vad ett "Du är så välkommen!" betyder mycket!
Igår fortsatte jag att läsa Eva Rusz´s bok "Relationspsykopaten" och kunde konstatera att många kvinnor är helt otroliga i vad de står ut med. Men varför gör vi kvinnor detta? Varför stannar vi i relationer som vi inte mår bra i? Varför låter vi oss duperas till att gång på gång återvända till något totalt destruktiv?
Och hur kan andra tro på mannen som psykiskt kränker och misshandlar i stället för på kvinnan som utsätts för detta.
Det verkar vara vanligt att sådana män ringer och skriver till folk runt kvinnan, till familj, arbetskamrater och vänner och förklarar hur oskyldiga de själva är och att kvinnan är mer eller mindre otillräknelig.
Jodå, sådant har man hört om f.d. relationer som en del män har haft. Och som en gammal väninna en gång sade apropå detta fenomen, så blir man sedan så förvånad om man träffar på den omtalade kvinnan, som verkar helt normal.
Ja, det är mycket man kan fundera över.
Fortfarande känner jag mig halvt förlamad och har svårt att ta tag i vardagliga göromål.
Men det går framåt, mer och mer för varje dag. Vissa saker måste jag göra, och det är bra. Som ordförande i Skrivarklubben måste jag hålla styrelsemöten och skicka ut handlingar till dessa, och
även om verksamheten med guidning för närvarande har lagts på is har jag ju kvar min firma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar