Såg ni programmen om Pehr G. Gyllenhammar? En stor mans uppgång, fall och återkomst.
Bilden där han, efter det han lämnat Volvo, sitter i sitt rum och ser ut över dess anläggningar, bortkopplad från Volvo, säger mycket. Då ensam, isolerad och utanför.
Vi är många som i mindre eller större sammanhang har fått erfara hur det är att falla utanför något, som man har varit innanför eller kanske till och med ansvarig för.
Det blir tyst och tomt.
Själv bär jag min historia om att bli utmanövrerad från en rektorstjänst i mitt bagage. En historia som jag ännu inte, efter arton år, riktigt har förstått. Jo, jag har förstått att skolans grundare och lärarna ville ha en annan på tjänsten, men vad jag själv gjorde för fel har jag faktiskt fortfarande inte begripit.
Det är nog så att jag helt enkelt var fel person. Socialdemokrat, på den tiden, och ganska så frispråkig.
Så är det väl också när en äkta man hittar en ny kvinna. Hustrun försöker hitta felen hos sig själv, fastän det handlar om den andra som förefaller mera attraktiv helt enkelt.
I morse slog mig plötsligt något jag inte tänkt på.
De som dirigerade detta i bakgrunden låtsades vara väldigt fina.
Dyra, fina kläder och andra yttre attribut.
Men hur var bakgrunden egentligen?
Var det kanske svårt att på den tiden vara född som ett utomäktenskapligt barn som till en början fostrades av andra?
Gör en sådan bakgrund att man blir mera intolerant mot andra, att man har ett behov av att spela i överläge och låtsas vara fin?
För första fiolen i spelet runt mig spelades av andra än av dem på skolan. Det är jag fullständigt övertygad om!
Dessutom fick jag höra hur min kvinnliga efterträdare blev uppringd och ombedd att avsäga sig rektorskapet, för att lämna över det till den som passade skolans grundare! Detta gjorde hon inte, men hon berättade senare händelsen för mig.
Man lär sig hur ondskan kan klä sig i olika kläder. Ibland är detta svårt att ta till sig.
Så ser man något som gör att man påminns om hur det kändes att bli utslängd från att ha haft en position. Jag gick från att vara rektor till att bli student på nytt. Och jag minns hur jag det första året, när jag läste på fallskärm, såg dem som var på väg till sina jobb. Sedan blev detta att få en arbetsplats och nycklar något väldigt viktigt.
Nej, jag hade inte svårt att hitta ett nytt, fast jobb. Fast nog var det riskfyllt vid 57 års ålder! Och nog var det hänsynslöst att bara slänga ut mig utan att omplacera! Växjö stift är ju stort, och jag har en bred kompetens. När sedan den som gick i täten här blev ärkebiskop, då lämnade jag Svenska kyrkan i 1,5 år.
Men Svenska kyrkan har väl knappast blivit bättre. Kanske dags att lämna för gott?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar