Samtidigt undrar jag vad som händer framöver. Sedan Mr gjort sig själv portad här, kommer ju ingen att bo här tidvis. Och mina barn och släkten är långt borta. Närmast är min bror när de är i fritidshuset i Småland, men de är också gamla. Det kommer nog att bli många ensamma helger och högtider, kan jag misstänka- om jag lever. Jag har inte riktigt orken alltid att resa iväg och inte heller att ta tag i det sociala livet, när det inte finns naturliga anknytningar. Att bo ensam kräver aktivitet om man inte ska vara ensam. Jag kan inte gå ner i en cafeteria och dricka kaffe med gamlingar, som är mer eller mindre pratglada.
Nu känner jag mig ungefär som i ungdomen när den väninna som jag umgicks mest med flyttade till Italien. Jag skulle ha flyttat senare, men kom aldrig dit. Då kände jag mig vilsen till en början, innan jag hittade nytt umgänge.
Det får gärna komma en riddare på en vit häst av sig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar