Men vet läkarna hur man ser? Det måste de väl veta? Nog tyckte jag att det var otäckt att köra bil med de ögonen. Idag ser jag normalt igen, så klart.
Här finns ingen som kör mig eller som eventuellt kommer att köra mig till en operation. När Mr opererades för några år sedan körde jag honom flera gånger till Karlskrona.
Så är det att vara ensamboende och utan kontakter som kan köra. Mina vänner är mest äldre än jag och/eller har sina egna bekymmer. Om de inte är döda. Och barnen bor långt härifrån.
Tänkte att det har sina nackdelar att bo själv, men så tröstade jag mig med att om jag hade gift mig med någon av tonårskärlekarna, då hade jag varit änka för länge sedan! För så kan det ju också vara. Man har inga garantier för livslängden!
Min mycket gamla bil, som jag försöker behålla så länge som möjligt för att jag trivs så bra med den, och för att jag gärna vill ha en bil som jag inte behöver akta, har i alla år startat utmärkt.
Men de senaste åren har det kärvat ibland. Som i Stockholm i oktober 2015 när jag var djurvakt när dottern med äkta hälft var i N.Y. Då startade plötsligt inte bilen en dag. Den gången var Mr i närheten och kom till undsättning.
Igår sade det brruuum, brruum på flera stressande försök innan bileländet kom igång. Jag undrar vem som rasar först, jag, den gamla bilen eller den gamle katten.
Jag är fortfarande konfunderad över hur Mr totalt kunde missuppfatta en av mina gäster här i februari. Det var ett helt normalt samtal med frågor om var han bodde och hade bott. Vi satt alla runt samma bord och ingen kunde undvika att höra samtalet. Samma frågor fick jag för övrigt igår hos doktorn. Vad hade han gjort om en läkare hade ställt samma frågor? Förskräckt sprungit iväg på grund av inbillade baktankar?
Det är ganska skönt med människor som följer normala uppförandekoder! Vad som hände här begriper jag inte alls. Detta som ett komplement till konstiga saker på hans blogg, om någon läser den också.
På tal om bilen så är jag lite rädd ibland när jag ska ge mig ut. Dock lyckades jag ta mig till Kristianstad förra veckan för att träffa min gamla Rom- boende väninna som kom upp från sitt besök i Malmö. Vi träffas ibland halvvägs. Det var trevligt trots att vi hade svårt att ta oss in till centrum på grund av alla enkelriktningar. Vi visste ungefär var restaurangen, som vi tidigare hade besökt, låg, men det dröjde innan vi hittade vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar