Egentligen vet jag inte om mitt bloggande ger någon något.
För mig är det nog mest egenterapi just nu.Jag har tappat tilltron till det samhälle jag lever i. Det är ju fullständigt bisarrt. När vi just har upplevt ett terrordåd lär en undersökning visa att invånare anser att samhället är på rätt väg!!!
I någon sorts märkligt kamouflage över de verkliga förhållandena, nämligen att en person som borde ha varit utvisad begår terrorbrott, hyllas statsministern, ytterst ansvarig, som landsfader och hjälte. Är folk helt sjuka i huvudet?
Samtidigt som horder gråter och lämna blommor för att hedra terroroffren, som om det vore deras egna anhöriga som hade dött, blir vice ordförande i FI trakasserad och hotad. 70% av kvinnliga krönikörer och ledarskribenter har enligt uppgift hotats och trakasserats.Lärare funderar på att sluta för att de har mordhotats av elever. Barn och unga mobbar varandra! Bra samhälle? Kärlek? Kärlek är inte att gå och lägga blommor när någon dött. Det är något helt annat! Vi möter inte våldet med kärlek genom att gråta utan i handling!
Jag är trött på falskt känslomos!
Och jag är arg på mig själv som inte mycket tidigare lämnade en relation, som vid så många tillfällen skadat mig. Men å andra sidan är väl förstörelse av någons födelsedagsfirande definitivt ingen kärlekshandling.Så får man svart på vitt på hur relationen egentligen var; känslolös.
Jag jämför detta med när jag slutade röka. Innan det definitiva slutet hade jag gjort flera uppehåll. En gång tre år, en gång tretton år. Så åkte jag dit igen efter en enda cigarrett. Men slutet blev en ambulansfärd med 200 i puls efter att ha rökt en fimp och gått upp tre våningar utan hiss. Då tog det definitivt slut. Det är nu 21 år sedan, så nu lär faran vara över. Ibland ska det till något mycket drastiskt för att man ska få slut på något som inte är bra för en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar