På Opinion Live kunde vi ikväll höra och se personer som talade om hur det var att vara bonusförälder eller att lämna ett barn för att bara träffa det varannan vecka vid en skilsmässa.
Detta med varannan veckas boende är ett sentida fenomen. När jag själv skilde mig fanns inte ens gemensam vårdnad, och tanken på att forsla barn varannan vecka mellan oss, som bodde långt från varandra, fanns så klart inte. Men det hela fungerade smidigt, men ingen av oss gick in i en ny familj. Och vi har idag en utmärkt kontakt med båda våra barn och en bra, kamratlig kontakt också oss själva emellan.
Vad jag saknar i debatten är barnens röst. Det är märkligt att man aldrig får höra vad barn tycker om att bo varannan vecka hos ena föräldern och eventuellt ny familj och varannan hos den andre. Nu finns det ju föräldrar som låter barnen bo kvar i hemmet och växlar att bo där, men de hör ju till undantagen.
Tänk dig själv! Varannan vecka bor du på ett ställe, och sedan ska du över till ett annat, och så löper det på. Var får du ron? När landar du? Jag tror att detta är urjobbigt för många barn. Vi kunde ju också märka i skolan hur nervös stämningen kunde vara på fredagarna. Dags för uppbrott för många?
Nej, jag tror inte på detta system. Jag anser att detta främst är något som är till föräldrarna och deras behov och definitivt inte för barnen.
Jag är glad att den modellen inte fanns när vi skilde oss för många år sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar