Dagen har varit stillsam. Natten var hemsk. Man ska inte sitta och äta jordnötter när man pratar med en väninna i ett maratonsamtal i telefonen, för att sedan upptäcka att man har ätit upp en halv påse. Det ska man i vart fall inte göra när man har fått gallblåsan bortopererad.
Natten blev full av smärta. Jag hade så ont i buken att jag funderade på att åka till sjukhuset, men så somnade jag...
Tyckte idag att jag inte hade pratat med en annan väninna på länge och ringde upp henne. Hennes man svarade, för hon var på sjukhuset. Hon och hennes man hör egentligen till mitt förgångna liv, men vi har fortsatt att ha kontakt i alla år sedan jag flyttade från Skåne.
Det var ingen rolig information jag fick av hennes familj, för hon är mycket, mycket sjuk. Jag hoppas hon klarar sig!
Men är vi så gamla? Den ene efter den andre i min egen ålder lämnar detta livet. Tre av mina bästa väninnor och en nära vän är borta. Och då talar jag verkligen om nära vänner, förtrogna vänner.
På något sätt gör detta att livet känns färdigt även för mig.
Och så fort det gick! Så otroligt snabbt! Plötsligt är man gammal och kanske vid slutet? Det är nog hög tid att försöka tänka efter hur livet blev, och hur det var, och vilka vägar som fanns att välja mellan.
Allt som borde göras känns nu så övermäktigt.
Eller också har jag min mors släkts gener. En del på hennes sida blev över 90 år! Men nej, det tror jag inte... Det skulle nog i så fall behövas någon stor, ny, genomgripande kärlek för att jag skulle leva så länge! Något som blåste liv och ande i mig igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar