Nu driver S att föräldrar ska dela på föräldraförsäkringen.
Tur att inte jag är ung och i barnafödande ålder, för jag hade varit ytterst irriterad. Jag har nämligen sett den långa föräldraledigheten som en möjlighet för kvinnor, och inte minst för ammande kvinnor, att få vara hemma hos sina barn en lite längre tid än vad vi i min generation fick. Vi hade sex månader!
Behöver inte kvinnor som har fött barn återhämta sig fysiskt?
Varför ska de tvingas ut i förvärvsarbetet, och varför ska en man, som kanske inte vill vara hemma, tvingas vara det. Nog kan en man få bra kontakt med sina barn ändå!
Vad händer med en ensamstående mor? Hur lång ledighet för hon?
Och hur är resonemanget? Handlar det bara om kvinnors ställning på arbetsmarknaden? Handlar det aldrig om barnen och deras behov av att vara nära en ammande mor?
Detta är ungefär som resonemanget kring aborter, där fostret inte existerar, utan det handlar bara om kvinnan.
Jag tror att det är farligt att låta unga kvinnor få för stort inflytande i politiken i den här sortens frågor. Det måste vara folk med erfarenhet av livet som står för vettet i politiken!Politiker ska inte vara förmyndare på detta sätt!
1 kommentar:
Om bara alla unga kvinnor får komma till tals, är det ingen fara. i en stor undersökning 2003 ansåg nästan 100 % av de unga kvinnliga LO-medlemmarna att mamman ensam skulle bestämma över fördelningen av föräldraförsäkringen. Men de trycktes förstås snabbt tillbaka av akademikerkvinnorna och den manliga LO-ledningen i skön förening.
Vilket argument för resten, att anställning av unga kvinnor skulle vara "riskanställningar" för att de kan få barn. Detta är föröörbjuden diskriminering enligt lag.
Har du för övrigt något belägg för att äldre akademikerkvinnor generellt, och inte bara du själv, begriper detta bättre än de unga kvinnorna själva generellt? Är det inte bland äldre akademikerkvinnor såsom professor Tina Rosenberg som man finner de mest konstlade jämställdhetsidéerna?,
Skicka en kommentar