Häromdagen skrev jag, som ordförande i vår Seniorförening, en insändare om äldre, som var utan talan.
Jag skrev bland annat om hur gamla med hemtjänst kunde bli som isolerade öar med några minuters hemtjänst några gånger per dag som kanske enda kontakt med omvärlden.
Att sitta halvt -eller helt- handikappad som jag har gjort det senaste året har fått mig att fundera.
När vi bodde i Stockholm hade vi ofta besök. Det var populärt att få några nätters gratis boende där.
Här har jag aldrig haft släkt som har längtat hit. En väninna till mig i Lund brukade komma några dagar på sommaren, men hon dog för några år sedan. Ett par riktigt gamla vänner aviserade sin ankomst förra sommaren och jag, som inte är beredd på besök, fick mycket att fixa.
Senaste exet var här senast i fyra veckor i somras och körde bilen och hjälpte mig.
Mina barn fattade nog inte min situation och tyckte att jag skulle träffa dem i Lund. Det kunde jag inte, inte förrän i julas, då jag var hos sonen tillsammans med exmaken.
Och min gamla väninna sedan barndomen träffade jag i Kristianstad för en tid sedan.
Jag tycker att Blekinge är fantastiskt. Denna underbara natur och denna intressanta historia. Men min släkt är storstadsmänniskor.
För några är avståndet till L.A. mycket mindre än till Blekinge.
Och jag finns ju på telefonen och på facebook! Dessutom reser jag alltså till Lund och till Stockholm.
Den där faktiska isoleringen känns inte så starkt när man har vänner på facebook. Faktiskt inte. Och där har jag riktiga vänner, sådana som jag känner, en del sedan många, många år tillbaka.
Men faktum är att man nog behöver träffa folk i levande livet också.
Tänk om jag skulle börja ett nytt liv och se till att mitt hem var i sådant skick att det inte skulle vara berg att bjuda hem folk.
Jag kan börja idag med rensningen och kastandet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar