När kärleken är död

Det är förvisso så att förälskelse och kärlek inte är relaterat till ålder. Detta insåg jag redan när jag som nygift, 24-årig student vikarierade inom långvården och såg hur de gamla tanterna svartsjukt bevakade en vacker 90-årig man. Ja, han var fortfarande i sin ålder mycket stilig. Då tyckte jag det var märkligt och pikant, men idag, när jag läser allehanda magasin och tidskrifter för äldre, har jag insett att det inte alls är ovanligt med kära åldringar.
Med förskräckelse kan jag ju nu konstatera att det redan är sex år sedan jag gick i pension, och då hade jag gått ett halvt år över normal pensionsålder. Tiden löper iväg. Jag hör också till de gamla.
Och medan tiden löper sker det också förändringar.
Förälskelser är ofta blinda, sägs det ju, och det stämmer väl på det sättet att de inte är något som man kan resonera sig fram till.
På samma sätt kan man inte debattera någon tillbaka till ett förälskelsestadium när detta är passerat.
Händelser och saker som vi utsätts för i en relation kan naturligtvis med stor kraft få känslorna att både svalna och dö.
Enough is enough!
En dag ligger hela relationen i aska. Och vem kan blåsa liv i aska?Då får man bara vara tacksam om man inte är sammanboende eller -ve och fasa- gift, kanske sedan många år, med vederbörande. För vad kan vara en värre mardröm än att känna sig tvingad att leva kvar i en död relation?