Är inte diskussionen om vem som är förebild för Lena Anderssons manliga huvudpersoner i hennes två senaste böcker märklig?
Varje författare har naturligtvis rätt att inspireras av sin verklighet och sina erfarenheter, utan att för den skull behöva vara sanningsenlig i en roman som sägs vara fiktiv.
Jag tänker på diskussionen om Guillous Ondskan, där människor ibland påtalade att så här var det inte alls i verkligheten. Men det var ju en roman, ingen dokumentärskildring!
Det verkar finnas en stor förvirring bland människor om vad som gäller i skönlitterär kontext och överhuvudtaget en sammanblandning av fantasi och verklighet.
Själv skrev jag en gång en berättelse om händelser inom Svenska kyrkan. Alla händelser var autentiska, men alla hade inte inträffat på samma plats. Dock var de alltså verkliga.
Jag fick tillbaka manuset (jag vet att jag har skrivit om detta förr) från förlaget med motiveringen att det inte var några troliga historier! Det var det, men inte hade de behövt vara det i en text som skulle vara fiktiv! Förstod inte förlaget detta?
2 kommentarer:
Jag skrev en del fiktiva berättelser i min blogg förr i världen. Det skulle jag inte gjort. Folk kände sig "förekomma" om jag lånat en replik eller en miljö.
Jaa... du... det är inte enkelt.
Det händer ibland här att någon tror att jag skriver eller hänsyftar på hen, fastän jag inte har haft en tanke på den personen.
Skicka en kommentar