Som när jag i många år drevs av övertygelsen att jag borde rädda en medmänniska från en inre död. Jag tyckte att jag så tydligt såg hur denna människa höll på att dö inombords, och jag tyckte att jag hörde rop på hjälp från hans instängdhet och sociala fängelse.
På något sätt såg jag också en sorts förlorad potential, som den människan borde ha verkat i.
Så här långt efteråt undrar jag om jag hade rätt eller fel.
Jag kunde inte göra mycket. Och antagligen uppfattade jag situationen fel, för annars hade väl vederbörande tagit emot hjälpen med utsträckta armar. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar