Men det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att så enkelt var det inte. Alliansen höll Göran Hägglund i ett fast grepp.
Jag följde partiets riksting på tv och kunde konstatera att ombuden var ovanligt fogliga och benägna att gå på partistyrelsens förslag. Detta var jag inte van vid från S, där jag hade varit medlem i 28 år, eller från FP, där diskussionens vågor brukade gå höga.
Det blev ännu värre. Som van debattör trodde jag att man i vanlig ordning kunde skicka in debattartiklar och insändare. Så enkelt var inte heller detta. En gång hade jag en debattartikel i en lokaltidning som jag bara hade undertecknat med mitt namn, och där hade jag delvis andra synpunkter mot vad en riksdagspolitiker i KD hade haft vad gällde kyrkans verksamhet. Jag menade att man borde ta denna på allvar och inte bara strida för att gudstjänster och skolavslutningar skulle vara en stämningsfull tradition. Tidningen frågade om de fick skriva KD under min artikel. Det fick de, för jag var inte införstådd med att detta endast fick stå om man företrädde någon sorts uttalad partilinje, hur nu denna var i detta fallet. För nog borde väl kristdemokrater tycka att man ska ta religionen på allvar!
Men undertecknandet av insändare skulle ske på ett visst sätt med ord som kristdemokrat etcetera. Nu var jag styrelseledamot i Ronneby, så jag tyckte nog att det kunde stå KD, men det var nog reserverat för partiets högsta ledning.Jag började inse att här fick man inte tycka fritt!
Ja, så var det nog. Detta visste en person i min närhet som själv tidigare hade varit medlem i KD, så när jag skrev saker som inte passade honom i debatter kopierade han detta och skickade över till distriktsledningen som rapporter. Ja, och sedan mejlade han och ringde till andra ledamöter också. Han visste vad som gällde i det partiet, där fick man inte ens tycka att SD borde ha vanliga demokratiska rättigheter, som jag hade tyckt i någon debatt.
När man efter detta sedan bara plockade in en f.d. ledare från lokala SD, när hen hade blivit utesluten, och tog denne direkt in i KD- styrelsens sammanhang, utan att resten av styrelsen hade fått ge synpunkter på detta kontroversiella tillvägagångssätt, fick jag nog. Jag gick då ur KD. Det har jag inte ångrat!
Precis före valet dök det så upp en historia här, där en av dem som vi i nomineringskommittén för landstings- och riksdagslistan hade satt högt upp på listorna, visade sig ha stulit pengar från en gammal kvinna för bara två år sedan, utan att informera partiet, blev jag knappast förvånad.
Och från det hållet hade det drivits hårt att man som förtroendevald skulle intyga sin lojalitet till partiet, och att man inte hade några lik i lasten, på en särskild förtroendemannaförsäkran.
Nej, KD är nog inget parti för mig! Jag vill att människor ska kunna känna och ha förtroende utan en massa konstiga underskrifter. Vi kunde ju dessutom se vad de var värda! Jag vill ha ett parti där man får tycka saker och inte bara måste nicka ja till partistyrelsen.
Att nu läsa i tidningen att en kristdemokrat, som hade haft stort förtroende inom partiet vid valet 2010 inte längre har detta då hon har drivit en alltför värdekonservativ linje, och att hon dessutom är ordförande för "Ja, till livet", gör mig heller inte förvånad. För, som jag uppfattade det, så stod Kristdemokraterna inte alls för de saker jag trodde att de stod för. Som ja till liv till exempel!!! Kvinnan ifråga har enligt uppgift gått över till SD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar