Vid en diskussion ikväll om vem en anonym kommentator kunde vara, känner jag bara att nu skiter jag i detta!
Det var ingen jag kände igen stilen på, och det kan ju vara vem som helst.
Människor som inte vågar stå för det de säger ger jag faktiskt inte mycket för. Den sortens undanglidande feghet är så långt ifrån mitt eget transparenta sätt att vara så det är obegripligt för mig.
Och jag har heller ingen lust att dväljas i dessa halvsjuka kommentarsfält längre, där man kan säga oförskämda saker till varandra utan att avslöja vem man är. Jag tycker också att det är ytterst omoraliskt av kyrkliga företrädare- ibland i höga ämbeten- att inte sortera bort den sortens dynga från sina bloggar!
Så nu har jag avsikten att vila från det här!
2 kommentarer:
Jag lever ju med en signatur. Det känns som ett skydd. Men jag använder mig aldrig av "anonym". Jag är kyrksyster i alla kommentarsfält. Inte så få vet vem jag är. Det får vara så.
Om jag ska ha nån synpunkt så är det att jag tycker det vore trist om du försvann.
Snällt skrivet att det var synd om jag försvann! Men jag lär nog inte kunna låta bli att skriva.
Du har ju en klar bloggidentitet och vi är väl många som vet vem du är.
Tant lila är ju också en signatur, men man kan ju hitta mitt namn och mejladress genom bloggen.
Igår blev jag så trött. Det gällde en Semper B, som tydligen växlar signaturer på Åke Bonniers blogg. Man vet ju inte alls vad personen ifråga står för. Just detta att en person byter signaturer är ju rätt så fult, tycker jag. Jag tycker att man ska stå för det man säger, eller åtminstone att man ska veta att det är EN person det gäller. Annars kan man ju till och med vara i debatt med sig själv under olika signaturer!
Skicka en kommentar