Det sista året har jag haft mycket tid, kanske för mycket. Detta har också inneburit att jag har haft möjlighet att reflektera över mitt liv och roller i det som jag har spelat, och över uppväxten.
Jag växte upp i ett medelklasshem i ett burget villaområde i Malmö i skydd inte bara av familjen, utan också av en stor del av släkten eftersom mina mostrar hade villa mittemot vår, där också min mormor bodde tills hon dog 1963 vid 92 års ålder. Och släkten samlades hos oss vid högtiderna.
Tillvaron var trygg och ombonad, och materiellt fick vi mer än vi kunde önska oss som barn. Men hur var det annars? Var inte vi barn som växte upp på 1940 - talet våra föräldrars ägodelar, som skulle uppfylla deras önskningar? Inte var det väl tal om barnens självbestämmanderätt i min generation inte! Den rätten tror jag inte att något barn hade.
Har dominansen från föräldrarna och den självklara synen att det egentligen var finare att ha fått en son än en dotter påverkat oss kvinnor och vårt förhållningssätt till män?
Jag tror att svaret är ja. Och jag tror aldrig att jag själv hade tolererat så mycket skit (rent ut sagt) och kränkningar från män som jag faktiskt har gjort, om jag inte hade vuxit upp med en känsla av vanmakt inför maktfullkomlighet.
Ja, även inför andra än nära relationer har jag varit väl tolerant ibland.
Det behövs en ansträngning för att jag ska förstå att jag faktiskt inte behöver acceptera vissa saker, för jag har en fri vilja att sätta gränser, trots att jag nu vet att jag äger gränssättningen för toleransen.
Således skulle jag naturligtvis inte ha spelat med i flera års under cover-spel med någon som tydligen både ville ha lite stimulans, men ändå inte vågade stå för detta öppet. Det finns ju också en själslig otrohet, eller hur?
Jag skulle inte heller så länge ha accepterat vissa förhållanden i min senaste relation.
Någon sade till mig för en tid sedan
- Du låter som en kvinna som blir misshandlad och som försvarar detta!
Ja, nu blev jag ju inte fysiskt slagen, men det finns annat...
Varför stannar så många av oss kvinnor kvar för länge i förhållanden och relationer som vi inte mår bra i?
Jag tror att svaret ligger mycket djupt rotat i den syn på flickor som vi söp in med modersmjölken! Detta är faktiskt mycket troligt!
Och ser vi inte upp, kan vi vara dömda till evig underkastelse i någon form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar