Ibland känner jag bara en stor trötthet inför detta förmyndarsamhälle. Och samtidigt ibland lite fascination. Som när det kommer med ett brev på posten- som ett brev på posten- att jag som nyföretagare (med en mycket liten inkomst) ska deklarera för första gången och därför inbjuds till kurs. Vad trodde jag? Skulle skattemyndigheten missa något sådant?
Värre blir det när storebror träder in i människors privatliv och ställer till det ibland på ganska lösa grunder eller falska rykten.
Vi har en längre tid kunnat följa hur ett f d missbrukande par försöker få vårdnaden om sitt nyfödda barn som bryskt togs ifrån dem direkt efter födseln. Nu har förvaltningsrätten också sagt nej, barnet ska fortsätta att vara fosterhemsplacerat. Och föräldrarna säger att de ska fortsätta att kämpa för att få tillbaka det.
I samma tidning finns idag synpunkter på omhändertagandet av en gammal änkemans hund. Mannen hade inte orkat gå ut med hunden och låtit den bajsa på övervåningen i huset, trots att den tydligen brukade gå ut i trädgården. Ja, detta var naturligtvis inte så trevligt!
Men nu är huset rengjort och flera frivilliga har sagt sig vilja gå ut och rasta hunden. Trots detta säger myndigheterna nej till att mannen ska få tillbaka sin sjuåriga hund. Den bor just nu på hundpensionat.
Jag blir alltså bara trött av sådant här. Finns det inga mänskliga värden? Betyder hunden och mannens relation ingenting? Och hur kan man ta ifrån människor deras barn utan påtaglig anledning mer än förmodanden redan när barnet är nyfött? Kan man omhänderta på tillhöftade prognoser?
Detta är rena östatsmodellerna som fortfarande praktiseras i ett borgerligt Sverige! Eller är det kanske öststatsmentaliteten som styr förvaltningarna fortfarande? De är kanske inte borgerligt styrda?
1 kommentar:
De processlagar som styr rättegången i dylika mål är inte rättssäkra. Ingenting behöver bevisas.
Skicka en kommentar