Igår fick jag höra en sak om mig själv, berättad av en som hade hört den från en annan, som jag inte fick veta vem det var. Händelserna låg 22 år tillbaka i tiden och var en total förvrängning av fakta och sanning.
Hur handskas man med sådant? Vad gör man om det sprids rykten som man inte kan bemöta från någon som man inte får veta vem det är?
Människor som hörs och syns blir naturligtvis alltid utsatta för sådant. Det finns andra som känner sig hotade, och de som helt enkelt är avundsjuka.
Ju flera människor som själva inte riktigt kommer framåt, som du har att göra med, desto större är naturligtvis risken för att råka ut för något liknande.
Själv har jag ofta tyckt att om något i ens liv kan skapa skvaller är det bättre att lägga korten på bordet och berätta sanningen om saken. Men, inte ens detta hjälper alltid. Även sanningen kan bli förvrängd.
För det är naturligtvis så att människor i förkrympta miljöer älskar att hitta sprickor hos andra, och hittar de inte sådana så får de hitta på saker. Att de själva därmed framstår som ytterst små och illvilliga är ju självklart, men det är alltid irriterande att höra saker om sig själv, som man inte känner igen och inte har möjlighet att bemöta.
Och egentligen borde folk leva sina liv helt efter sin egen önskan, för att ta hänsyn till andras tyckanden och åsikter är nog meningslöst. De människor, som på något sätt känner sig irriterat underlägsna dig, kommer alltid att försöka nedvärdera dig inför andra. Historien är full av den sortens berättelser om folk. Det kallas avundsjuka och jantelag!
3 kommentarer:
Det är säkerligen lika vanligt att de, som tagit sig förbi andra med sina vassa armbågar, nedvärderar och förtalar de förbigångna.
Tyvärr inget att göra något åt.
Jag kallar sådan människor rätt och slätt för mytomaner, och hoppas att folk fattar, och gör de inte det, så kan man vara utan hela rasket.
Det otäcka är att de sprider förtalet. Och när man inte vet vem det är kan man ju inte bemöta det.
Skicka en kommentar